Tankar om kristen tro…

Jag har länge sökt efter en gemenskap som går över teologiska och kyrkopolitiska gränser efter som vi alla lever i olika delar av gränslandet. Livet med Kristus förutsätter gemenskap på djupet, hjärta till hjärta, själ till själ.

I den typen av gemnskap går det inte att dra gränsen vid något fack som högkyrklig, lågkyrklig, evanglikal, liberal eller konservativ osv osv. Djupet handlar om att möta sin skapare och frälsare tillsammans. Det kan vi bara göra i miljöer där skapelsen står i centrum för mötet med varandra. Sådan gemenskaper brukar språket vara överflödigt.

Kärleken och respekten för var och en av oss blir naturlig för vi är älskade och sedda utan urskillning. Titlar, social status osv osv spelar ingen roll.

Vi som är skapade till Guds avbild måste också se varandra just så. Min syster och min bror är det därför jag är en del av skapelsen. Inte därför vi delar samma åsikter eller samma bakrund.

Just så är det på PC. Guds kärlek flödar över och blir påtaglig.

Bloggar etiketter: personligt, vittnesbörd

Jag har för ett pardagar sedan tagit avsked av min ingifta morbror. Mycket kan sägas om honom men jag hittar inte ordboken så jag finner rätt ord för att ge honom den minnesruna som han är värld.

Han var en ordens man, journalist, kyrkopolitiker, pappa, farbror, morbror, morfar, farfar, bror och vän. Men det jag mins ett busfrö som pysslade med söta Practical Jokes. Som hemma hos mormor och morfar fans det en byrå som hade fina keramik gubbar som min morbror alltid vred ett halvt varv på. När han blev sjuk så märkte jag det på att figurerna inte blev vridna på. Mina kusiners far.. sorgen är blandad med lättnad. Kampen är över. Det är en konstig känsla när sorg och lättnad blandas,

Det blir som en när man blandar rött och blått. Det blir en ny nyans, vår familj har drabbats av sorg igen. Och jag, jag är som förstoppad. Jag vill gråta så jag kan få kanten på min känsla att mattas. Precis som en glasskärva som får ligga i på havsbotten en tid. Den försvinner inte av att jag gråter, men den blir formad och mjukare och går att leva med.

Problemet med sorg är att varje gång sorgen översköljer mig, när någon någon förlorat livet så är det som att plocka upp en ny skärva glas med skarpa kanter. Det som händer samtidigt är att kanterna på de gamla skärvorna. Men jag kan inte gråta. De personer som har stått mig närmast som jag har förlorat har alla dött i någon form av cancer.

Vägen jag går genom sorgens dal är via sentimentala teveserier som IR, Trauma, House och Greys Anatomy och jag ser en säsong i taget. Jag väljer ut de avsnitt som just handlar om cancer och förlust. Jag gråter och gråter, 45 min i streck. Kanterna på mina skärvor blir lite lite mindre skarpa.

Banden till de av min familj som är kvar blir tajtare och samtidigt jobbigare att bära. Hur kan jag inte förklara.

Men en ska är säker jag älskar min familj och jag önskar att jag hade förmågan att dela min smärta med dem, men den förmågan har jag aldrig haft, jag har alltid varit den soloflygande planeten i utkanten av solsystemet inte för att jag vill och inte för att någon av familjen har velat att jag skulle vara utanför.

Utan helt enkelt för att jag är för självupptagen för att förstå eller kunna ta emot mina närmastes kärlek och vänskap.

Bloggar etiketter: hopp, personligt, sorg, vittnesbörd

Sitter på ett kafe i Ljungby och kollar på den nya filmen Fame, Jag mins hur jag växte upp med Fame på lördagsförmiddagar och Gammelsmurf Benjamin Shorofsky, Lydia Grant som sa dom berömda orden ”You’ve got big dreams? You want fame? Well, fame costs. And right here is where you start paying in sweat.”

Jag mins Leroy Johnson, Danny Amatullo, Doris Schwartz, Jesse Velasquez och farsineras av hoppet som serien utstrålade inte bara rollfigurerna utan för framtiden. Hur vi som var bara barn på den tiden 1980-talets början. Min fråga nu är vad hände? 30 senare hur ser det ut med vår framtid? Eller det som då var vår framtid?

Ärligt talat vet jag inte vad som hände.. Vattnet flöt under broarna, tiden försvan.. Vi är många som har stångat oss blodig för att nå fram några nådde sina mål, andra kom inte äns halva vägen. Vår skolgång präglades av denna anda välj och kämpa och du kommer att nå dina mål.. När du hitta din väg. Valen var många. Och löftena lika så.. Men en sak är säker det är inte enklare att vara ungdom i dag.

Bloggar etiketter: personligt, politik, vittnesbörd

Jag tror inte det är sant.. men det är det vist…. Lars Ohly predikar i Sofia Kyrkan..
Nå ja, predikan kan det inte vara tala om.. Åtminstone inte i den bemärkelse som Svenska Kyrkan förstår ordet predikan.
Det kan nämligen inte en Ateist göra.
Ohly kan på sin höjd vittna om sin resa från kristen tro till Guds förnekade. Men nog är det spännande alltid.. men skamligt att man låter ateister tala i en Gudstjänst på det vistet.

dagen.se

Bloggar etiketter: kyrkan, predikan, vittnesbörd