Tankar om kristen tro…

Storasyster i Vassen skriver om kyrkskvaller. Vilket är slående för jag sitter här på min kammare första dagen på min semester och funderar på vad som har hänt i mitt liv. Läs hennes inlägg innan ni fortsätter läsa här..

Jag måste erkänna och bekänna att jag gjort mig skyldig till detta. Och jag antar att det snackas mycket om mig också… Efter som jag aldrig kan låta bli att sticka ut hakan. Senas har det i bloggosvären varit äktenskapsfrågan. Sista dagarna har jag varit utsatt för detta av som förtal och osanning och allt pga personerna som skvallrar som inte har någon aning om hur det egentligen ligger till.

Jag är på inte sätt bättre än någon annan i detta ärende. Men det är det här som är Svenska Kyrkans Stor Stora problem när det gäller arbetsplats förhållanden. Folk talar bakom ryggen på varandra och förväntar sig en agenda som är dold. Utan att egentligen vilja veta mer… om orsakerna till någons agerade och ståndpunkter.

Nu är det så att vi måste som Kristna försöka respektera andra och det betyder att vi inte snackar bakom ryggen på någon. Och med det menas enligt mig iallafall att jag kan inte säga något om någons person om jag inte kan stå för det inför den perssonen.

Jag har förstås som de flesta fallit i denna fålla att säga saker om personer som jag kanske inte borde.. Men vi i dessa tider av vår kyrka som slits mellan Librala och klassiskt kristna grupper så blir det änu viktigare för oss att inte tala illa om varandra som personer. Jag har god vänner i alla läger. Och jag står mycket klart och tydligt för en klassisk kristendom men det betyder inte att jag inte för den skull respekterar och är intreserad av att lyssna.

Och det är dags att gräva ner stritdsyxan på det personliga planet vår konflikt är mycket större än så och allvarligare. Vi måste som hela kyrkan stå upp för att att försvara ytrandefriheten och friheten att tro det evangeliget egentligen predikar. Om den möjligheten försvinner i Svk så har vi inte mycket till Kristen kyrka.

Bloggar etiketter: kyrkan, personligt, vänskap

Jag sitter på min kammare och funderar över vänskap. Jag har många goda vänner. Och en del mindre goda vänner. Jag har säker vänner som inte är vänner också oavsett om jag vet det eller inte. Jag har en vän som jag tycker mycket om men jag gillar inte sättet jag blir behandlad på av min vän. Min vän sätter mig på plats i tid och otid. Och jag har inte räknat ut varför. Vid några tillfällen har min vän frågat mig om vad jag tycker och när jag inte delar min väns vision eller åsikt så gör min vän klart för mig att det spelar ingen roll vad jag tycker utan det fins de som har större auktoritet än jag som håller med min vän.

Varför då fråga mig? Om jag inte kan tycka annorlunda så förstår jag inte varför man frågar mig över huvudtaget. Jag blir bara ledsen och sårad när jag får höra att min åsikt inte spelar någon roll efter som det är andra som håller med. Men vad spelar det då för roll att fråga mig?

Jag menar inte att jag måste bli åtlydd eller få med håll. Men är man inte intresserad av mina argument så behöver man inte fråga. Jag blir inte ledsen för att inte få tycka. jag blir ledsen när det jag tycker är efterfrågat och sedan grusat med marken. Pga att det jag tycket inte föll på läppen.

Min vän får tycka annorlunda än jag. Jag tror inte jag behöver hävda mig. Och jag behöver inte ha rätt och jag är van vid att vara en minoritet i sammanhanget. Jag blir helt enkelt ledsen och besviken. Samme vän har vid flera tillfällen påståt att vännen har stöd hos en annan vän i vår vänkrets och det har visat sig att det inte är sant.

Jag funderar på vad det är hos mig som framkallar dessa reaktioner hos min vän. Var hur och när har behandlat min vän så illa så att jag förtjänar denna behandling? Vad måste jag ändra på hos mig för att vår relation ska fungera? Jag vet att man blir blind på hemma plan. Man ser inte vad som skulle göra annorlunda. Jag hoppas vid Gud att jag kommer på något så att jag kan lösa den här växande konflikten. För gör jag inte det så går jag under. Och vår vänskap kommer att dö. Det tycker jag är synd och tråkigt på många sätt då jag tror mig veta att min vän tycker om mig och jag om min vän.

Men jag vet inte heller hur det ska gå att konfrontera min vän utan att anklaga. Jag vill inte anklaga. Relationen betyder mycket.

Jag ber:

Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.

Amen

Bloggar etiketter: personligt, relationer, vänskap

– Jag sitter som i Guds famn, så känns det. För mig är det inte helg om jag inte får komma till kyrkan. säger Astrid Josefsson

Trösterikt är att bli omhulda av Gud. I dag skrivs det om tro i Svd. Roligt tycker jag att SvD öppnar dörrarna till mysteriet om Gud så nära inpå julen.

Om jag skulle vara kritisk så måste jag ändå säga att jag kommer av mig när Astrid Josefsson beskriver sin kyrkliga uppväxt inom EFS, och det personliga varma beskrivningen om högläsning på morgonen.

Jag tänker familj, i en familj bryr man sig om varandras behov och tillgodoser de man kan utan att göra våld på sig självt. Jag ser framför mig ett rikt dukat frukostbord vid detta bord sitter två människor som älskar varandra och genom att läsa och lyssna till en text tillsammans får det en gemensam lektion i gemenskap. Där man om trygghet infinner sig kan vara fullständigt uppriktig med sina tankar.

Influerad av tidens språk talar hon om en Gud som förändras genom tiden. Eller snarare hennes relation till Gud. Hennes förståelse av Gud går från en mer personlig Gud till en kraft.

Jag läser vidare, jag slås av att hon tilltalas av sådant jag inte kan acceptera i kyrkans värld. Men blir jag blir inte upprörd idag. Den någon kommer säkert att haja till och fundera av är det som är skillnaden när jag blir så arg när kyrkan eller kyrkans företrädare (Biskopar, präster och diakoner) säger liknande eller samma sak?

Det som är skillnaden är att Astrid talar om sin tro. Hon gör inte anspråk på att det skulle vara rätt utan det anspråk hon gör (om jag tar mig friheten att tolka) är att hennes tro är helig och i gemenskap med Gud. Vilket gör att hon visar vägen till Gud och öppnar upp dörrar som alla även vi som har svårt för den formuleringen kan stanna upp och ge den erfarenheten av Gud och hennes egen tro, respekten den skall ha.

Så till Astrid vill jag säga tack för din öppenhet och personliga vittnesbörd om vår Herre. Du är ett gott föredöme för oss alla.

Bloggar etiketter: EFS, kristendom, kyrkan, personligt, Svd, tro, vänskap

Idag fredag begravdes en god vän. Jag träffade honom under min tid på behandlingen jag gjorde för mina alkohol problem.

Det var i måndags eller var det förra fredagen som en annan vän som också gjorde behandling samtidigt med mig som ringde för att berätta nyheten att Han (min avlidne vän) hade dött.

Jag blev rätt tyst för för vår vän som var död var en man som spred mycket kärlek och omtanke okring sig. Han var en sådan där omtänksam människa. De sista åren han fick ägde rum utan en självisk tanke.

Jag skulle utan tvekan säga att han var min store bror. Som alla familjer har denna familj som min avlidne vän och jag tillhörde sina sidor. I den familjen vi tillhör är man brutalt ärliga mot varandra. Och ska sanningen fram så umgicks vi inte mycket de sista åren. Var det mitt fel? Nja kanske inte men en sak är säker det var inte hans. Många omständigheter gjorde att vi inte träffades så ofta.

Det som slog mig idag när jag klev in i kyrkan där begravningen var, var just det att jag har förlorat bror som betydde mer för mig än jag någonsin kunde inbilla mig. När jag väl satt där och såg de andra grabbarna som mangrant ställde upp och var där för vår vän så insåg jag vilka fantastiskt fina vänner/bröder jag har. Det var en mycket ljus och vacker begravning.

Han fick fem – sex år utan droger helt drogfri. Det är en glädje och en otrolig tacksamhet jag känner inför hanns död just det faktum att han fick ett värdigt avslut. Fri från det fängelse han var fast i i under större delen av sitt liv.

Tack för de år vi fick och de starka banden som är/var starkare än tid. Må du vila i frid.

Bloggar etiketter: gemenskapen, hopp, personligt, sorg, vänskap

Hon skriver bra. Hennes resonemang hänger ihop utfrån hennes antagande. Jag läste lite av henne nu på morgonen. Jag blir arg, hur kan hon dra sådana slutsatser? Nu läser jag lite till nu blir jag ur förbannad. Jag har inte längre några argument.

Det går 10 minuter jag slutar tugga fradga. Jag börjar fundera vad är det som gör att jag blir så arg? Jo följande att genom att dra de slutsatser Liza gör så för att inkludera och vara kärleksfull så automatiskt så blir en ganska stor grupp Kristna exluderade som bestrå av både hetrosexuella och homosexuella. Om jag får vara med eller inte är inte ett problem efter som jag inte har någonstöre betydelse efter som jag alltid har känt mig utanför på något sätt. Det fins alltid något som gör att man/jag faller utanför. Och det är det jag vill diskutera. Synd helvete och Djäluvlen är för mig yterst verkliga.

Som det står i Onsdagens kompletorion ‘Bröder! Var vaksamma ty er fiende djävulen stryker ibland er som ett rytande lejon.’ Detta är ett relt faktum för mig. Som ytrar sig på olika sätt.

När jag nu funderar på vad som gör mig så arg. Så är det just det att jag faktist syndar. Detta går på en 0,00001 millesekunder så är skadan redan sked. Jag blir högmodig och tänker ungefär så här. ‘Hon missar ju det här, och det här och det här för att inte tala om det här. ‘ Och jag måste ställa mig på knä och be Gud min skapare Jesus Kristus min frälsare om att se och bryta med mina synder, Jag ber också om medvetenhet för att själv förstå när jag felar eller bryter Guds bud.

Nåja, nu har jag svalnat lite till och ser på vad som hände. Det skade inte Liza föräns möjligtvis när och om hon läser detta.Vem är då jag att stå upp och hävad det jag hävdar. Nej återigen säger jag det. Ingen alls. Vad lärde jag mig av denna morgons ilskeövning? Att jag kan synda även om jag inte ser någon som hälst fel i omständigheterna.

Bloggar etiketter: personlig utveckling, personligt, skam, Synd, vänskap