Tankar om kristen tro…

Bloggar etiketter: kyrkan, mässa, personligt, romerska katolska kyrkan, tradition, Trident, youtube

Det är jul igen… Julaftons morgon, dag före det traditionella firande av Jesus födelse.
Jag är ensam vaken i lägenheten och funderar lite över vad som komma ska i år.

Det har varit ett händelse rikt år.

Det största i min värld är splitringen av TEC (the Episcopal Church i USA).

Vad händer härnäst?

Tankarna går till Julens budskap om att vi har fått en nyordning som bygger på kärlek föds i natt.
Det är nu dags att gräva ner stridsyxan, och följa honom in i världen, han som är både Gud och människa. Han som känner till alla våra svårigheter i vardagen.

Han som förlåter våra synder om vi är villiga till omvändelse. Han som inte räds att säga ifrån och gå motvalls om han finner det nödvändigt.

I natt föds han i ett stal av en mycket utsatt familj, av en mor som nästa blivit utstött från samhället pga att hon har blivit havande innan förbundet mellan henne och hennes man var klart.

Jungfrun som säger JA, Herre jag är din tjänarinna utan att egentligen förstå eller reflektera över konsekvenserna av hennes kallelse. Låt oss följa hennes exempel.

Bloggar etiketter: hopp, kristendom, kyrkan, tradition

Jag vet inte vad ni tycker. Men jag gillar bilden som jag tog en dag under kyrkomötet.

Som visar en kyrka som har förlorat sikten uppåt pga grumliga och värdslig tankar.
Den står fortfarande på någon form av solid grund. Men på väg att försvinna i dimman.
Jag ber och önskar att vår Herre Jesus Kristus snart skall uppenbara sig och skingra dimman.

Bloggar etiketter: blogg, gemenskapen, hopp, kristendom, kyrkan, personligt, svenska kyrkan, svenskhet, tradition, tro

Rektorn Peter Norlin kastar ut tomten enligt Dagens artikel. Man kan också läsa samma nyhet i Svd. Jag blir glad! Jag gläder mig åt att någon tar statens sekularisering på allvar. Vi borde försvara Peter Norlin som kastar ut vårt helgon och tar över julfirandet. Eftersom det visar hur illa ställt det är med kyrkan och kyrkans plats i vårt samhälle och att det inte är någon idé att försöka mata allmänheten med ett kristet budskap via våra skolor och andra högtider.

Jag hoppas att att hans (Peter Norlins) beslut att behålla Luciafirandet bara håller ett år så att även denna fina gamla supersvenska tradition försvinner och att vi snart drickar CocaCola och sådant som inte hör julen till.

Men frågan är ju vad Skolverket håller på med. Om Rektor Peter tolkar riktlinjerna så, hur har då skolverket formulerat sig?

Nåja en tradition till som går i graven. Kan vi inte lägga ner sportlovet också när vi håller på eller varför inte midsommar?

Bloggar etiketter: peter norlin, skola, svenskhet, tradition

Första advent, jag ligger i min säng på Koinonia i Uppsala och läser veckans händelser i The Anglican Communion.Jag fastnade för en artikel av Ruth Gledhill. Det som nu händer i C of E (Church of England) är diskussionen om samvetsklausulen.
Känslor som dyker upp i mig är bland annat sorg. Jag har länge haft en vision om ett tätare samarbete med C of E men det kommer inte att fungera om C of E kommer att behandla sina präster på samma sätt som SveK har gjort.Vart är vi i Kyrkan påväg?
Vi förhandlar just nu bort äktenskapet, vad kommer sedan?
Ska vi förhandla bort synden?
Ska vi förhandla bort Jesus?Det är åtminsten inte så långsökt som man kan tycka med tanke på vad SveKs tidning skriver om svenskar som har blivit muslimer.

Bloggar etiketter: anglican communion, anglikanska kyrkan, church of england, kyrkanstidning, personligt, sorg, svenska kyrkan, Synd, tradition

Hmm.. Jag är som de flesta av mina vänner är medvetna om, prästkandidat…

Men en tanke som har slagit de flesta av mina vänner varför stannar Gustaf aldrig kvar i ett samfund. Någon sa ‘Är det inte dags att du kommer hem Gustaf’? Med syftning på Svenska kyrkan.

Jag kommer aldrig kunna komma hem om inget radikalt händer i SvK. Jag är uppvuxen i SvK och känner hennes katolicitet och hennes brister och svagheter. Efter ett otal år i exil så har jag nu hittat två kyrkor som skulle kunna fungera för mig. Det en är den Anglikanska kyrkan och en annan är en GammalKatolsk kyrka som är rätt intressant.

Problemet med the [Anglican Communion] är att den är på väg att spricka det som var intressant med den kyrkan var inklusiviteten att alla får plats och nu håller den på att straffa ut sig själv med tanke på the Episkopal Church i USA.

Och då återstår faktiskt bara den Gammel Katolska kyrkan. Som är en intressant ordning. Mina vänner som funderar på min hoppjärkighet kan fundera en stund. Allt handlar om att hitta ett samfund och kyrkogemenskap där jag inte på ett eller annat sätt blir om intet gjord för att jag är för konservativ eller vill att Sakramenten ska förvaltas på ett särskilt sätt.

Nu kan man ju undra varför Romersk Katolska kyrkan inte fungerar. Ja det vet jag inte.. men jag upplever att [romersk katolska kyrkan i Sverige] inte är något annat en ankdam för besvikna fd sv Kyrkliga och några invandrare. Och man agerar rätt sekteristiskt i Sverige och allierar sig med samfund som får konstiga effekter på uppdraget att sprida evangelium. På något sätt upplever jag att man har glömt att man har med människor att göra. Och driver någon form av linje där Guds nåd bara ges dem som är Starka nog att följa kyrkolagen till punkt och pricka. Nu när då finns i ett land där kulturen är annorlunda så blir det konstigt. Konvertiter som är omgifta som aldrig kommer att officiellt få ta emot kommunionen för att de har begått ett äktenskapligt brott som inte går att ändra på…

Eller att RRK på andra ställen låter vissa människor få anullation för sina äktenskap hur som helst utan att det blir konsekvenser. Att RRKs biskopar har exklusivitet att annullera är helt ok men man kan inte bli trovärdig om man inte har samma tolkning av reglerna. Det var ju den frågan som fick Anglican Communion att bildas. Jag kommer att åter komma i ärendet.

Bloggar etiketter: anglikanska kyrkan, kyrkan, personligt, svenska kyrkan, tradition

Jag har under senare tid blivit tvungen att förklara min ämbetssyn i olika sammanhang. Låt mig nu också säga att den som läser bara en bit av detta stycke kan inte göra anspråk på att kunna säga något om min syn i detta ämne.

Vilka anspråk gör jag?
Inga.
Eftersom alla mina uppfattningar kommer av egna iakttagelser och egna funderingar, erfarenheter från SV kyrklighet och romersk katolicism och någon tid under mina tidiga tonår i Svenska Missionsförbundet och mycket nära relationer till Metodisterna och f. d. Örebromissonen.

Varför anser jag nu att det är viktigt att ta upp detta på detta viset?

Som jag ser det står kyrkan och faller med ämbetet. Grundantagandet är att vi har ett eget ansvar för vår frälsning men också att våra lärare har detta ansvar. Konsekvensen är att min biskop har ansvar för min frälsning och så har också de präster jag går hos.
Vi har många olika ämbetssyner i Svenska Kyrkan och vi har en kyrkoledning som inte ändrar sin syn på ämbetet men ändå förändrar det hela tiden. Alltså, vår kyrkas ledning har inte sagt särdeles mycket nytt om ämbetet i nya kyrkoordningen – bara ändrat ämbetets mandat och möjligheten att utöva ämbetet. Vilket ändå gör att i praktiken förändras vår ämbetssyn. Detta utan att vi formulerar om oss i något annat dokument än just i kyrkoordningen.
Alla organisationer som gör anspråk på att vara kyrkor och samfund har någon form av ämbetssyn utom vad jag förstår kväkarna (med reservation för att jag inte känner till alla samfund som gör anspråk på att vara kristna kyrkor och samfund).

Jag kommer inte att göra några hänvisningar, fot noteringar eller litteraturförteckning eftersom detta är ett försök till att klarlägga min syn.
Nog om detta, alltså en annan rubrik skulle kunna vara:

Detta är den kristna kyrkans natur så som JAG uppfattar den.

Grunden för kyrkan och hjärtat finner vi i skärtorsdagens evangelium “den sista måltiden” eller snarare den första nattvarden.
Här lägger Kristus grunden för kyrkan på ett mycket konkret sätt. Vi får ett uppdrag att förvalta. Något som vi ska göra i alla tider tills vår Herre kommer. Dess essens är mycket större och mycket mer allvarlig än vi kan förstå. Jesus förutspår sin förrädare och sina bröders synder under de senare timmarna. Vad som sen händer känner vi alla till mycket väl.

Denna händelse i evangelierna är Guds sätt att konsekrera kyrkan och göra henne till det sanningsvittne hon är och skall vara.
Vad har nu detta med biskopar, präster och diakoner att göra? Jo, vi får en ganska klar bild av det i apostlagärningarna.
De utvalda är nu ensamma och övergivna och mycket rädda. Judas Iskariot måste få en efterträdare och här är den första biskopsvigningen.

Snart har kyrkan vuxit så att biskoparna behöver assistenter ute i de olika distrikten. Detta blir präster och diakoner. Diakonerna är ordets förvaltare, framför allt evangeliets förvaltare. Av Gud uppenbarat genom kyrkan, bevarat av Biskopen och förkunnat av Diakonen. Prästen förvaltar uppdraget att handskas med det allra heligaste. Nämligen att fira mässan. Av Gud givet till det första biskopskollegiet och firat av hans (biskopens) präster. Kyrkohistoriskt så är detta en tid av utveckling och som jag har uppfattat det så är det mycket “trial and error” under en ganska lång tid i kyrkans begynnelse. Vilket är rätt naturligt.

Okej, men vad har det här med hur det är eller borde vara i dag? Jo, jag vill påstå att detta är grunden för kyrkan och det som ger kyrkan mandat att tala för Gud och utgöra hans verktyg på jorden.

Vad är det i detta som gör att biskoparna har tolkningsföreträde före mig som är lekman då?
Vad har t. ex. Hans-Erik Nordin + Biskop av Strängnäs som inte jag har eller kan få?
Jo genom Biskopsvigningen så har han automatiskt ansvarar inför vår Herre vad som förkunnas innanför hans stifts gränser. Har då inte prästen något ansvar? Jo samma ansvar som biskopen men bara för dem han förkunnar eller undervisar. Så ock diakonen. Vad får det för konsekvenser i övrigt? Biskoparna har, oavsett om de har delegerat alla beslut till politiker eller inte, det yttersta ansvaret för att Ordet blir rätt förkunnat i vår kyrka och att Sakramenten blir rätt förvaltade. Om en biskop tolkar skriften och traditionen fel och undervisar mig om detta så är det hans ansvar och han får stå för det den dagen han kommer till st. Per.

Jag antar att som ämbetsbärare så måste man få friheten att inte bli underkänd. Om jag underkänner en biskop i ett av hans områden så måste jag under känna hans ämbetsutövning i allt. För jag kan inte bedöma vad som är rätt eller orätt i hans ämbetsutövning. Jag har inte heller rätt att ifrågasätta min biskop på det sättet att något av hans ämbetes utövande är rätt eller fel. Utan jag får föra en fråga på tal om han är villig att lyssna på mig. Är han inte det så är det jag som får snällt lyda eller gå till en annan biskop som jag kan lyda. Detta får konsekvenser som är mycket betungande i dessa tider. Där frågan om ämbetet blir mindre och mindre viktig för varje dag som går i SV kyrkan.

Detta leder indirekt till att kyrkan är mindre viktig.
Jag vill här göra klart att kvinnors varande eller icke varande som präster är en fråga för biskoparna och inte för mig eller oss som står under biskoparna. Varje gång någon präst firar mässan så gör denne det i kraft av biskopens mandat och skulle det vara så att en kvinna inte kan bli präst så är det inte mitt problem utan min biskop som hävdar att det går. Alltså blir frågan om kvinnors möjlighet att bli präster rätt ointressant. Men det är en fråga att diskutera och fundera kring, därför att Det ÄR en bit av den stora ämbetsfrågan.

Vad är det som utgör Successionen då (den apostoliska successionens)?
Vad är det som är så viktigt med den?
Jo det är det som garanterar för oss här och nu att biskopen, prästen eller diakonen har ett större ansvar för sakramenten och i lärofrågor.
Utan succession – inte något särskilt ansvar. Och det betyder att det blir ett större ansvar. Successionen är lika viktigt för kyrkan som fartygskaptenen är på sjön. Utan succession så kan vem som helst göra anspråk på att vara de som ska bestämma och att deras röst skall räknas. När man är på ett stort kryssningsfartyg med låt oss säga 500 passagerare och ingen besättning så kan säkert dessa 500 hitta ett sätt att få fartyget att gå i hamn någon stans tryggt och säkert men med all sannolikhet inte riktigt där målet är.

Successionen ser till att målet nås som är evigt liv för var och en av oss som tror. Om vi går mässan ber och läser vår bibel och sköter vårt arbete till Guds allt högre ära så är jag rätt säker på att Gud tar hand om oss och vår kyrka. Så att nu när det blåser mycket bistra vindar så kommer detta att ordna upp sig så småningom. Tack. Om jag nu har glömt något som jag med all sannolikhet har gjort så får jag snart tillfälle att korrigerat detta.

Bloggar etiketter: apostolisk succesion, kyrkan, svenska kyrkan, tradition