Tankar om kristen tro…

– Jag sitter som i Guds famn, så känns det. För mig är det inte helg om jag inte får komma till kyrkan. säger Astrid Josefsson

Trösterikt är att bli omhulda av Gud. I dag skrivs det om tro i Svd. Roligt tycker jag att SvD öppnar dörrarna till mysteriet om Gud så nära inpå julen.

Om jag skulle vara kritisk så måste jag ändå säga att jag kommer av mig när Astrid Josefsson beskriver sin kyrkliga uppväxt inom EFS, och det personliga varma beskrivningen om högläsning på morgonen.

Jag tänker familj, i en familj bryr man sig om varandras behov och tillgodoser de man kan utan att göra våld på sig självt. Jag ser framför mig ett rikt dukat frukostbord vid detta bord sitter två människor som älskar varandra och genom att läsa och lyssna till en text tillsammans får det en gemensam lektion i gemenskap. Där man om trygghet infinner sig kan vara fullständigt uppriktig med sina tankar.

Influerad av tidens språk talar hon om en Gud som förändras genom tiden. Eller snarare hennes relation till Gud. Hennes förståelse av Gud går från en mer personlig Gud till en kraft.

Jag läser vidare, jag slås av att hon tilltalas av sådant jag inte kan acceptera i kyrkans värld. Men blir jag blir inte upprörd idag. Den någon kommer säkert att haja till och fundera av är det som är skillnaden när jag blir så arg när kyrkan eller kyrkans företrädare (Biskopar, präster och diakoner) säger liknande eller samma sak?

Det som är skillnaden är att Astrid talar om sin tro. Hon gör inte anspråk på att det skulle vara rätt utan det anspråk hon gör (om jag tar mig friheten att tolka) är att hennes tro är helig och i gemenskap med Gud. Vilket gör att hon visar vägen till Gud och öppnar upp dörrar som alla även vi som har svårt för den formuleringen kan stanna upp och ge den erfarenheten av Gud och hennes egen tro, respekten den skall ha.

Så till Astrid vill jag säga tack för din öppenhet och personliga vittnesbörd om vår Herre. Du är ett gott föredöme för oss alla.

Bloggar etiketter: EFS, kristendom, kyrkan, personligt, Svd, tro, vänskap

Idag får vi svaren i Svd, svaren på världens frälsning. Den nya jakten på framgång och rikedom. ”Ny?” tänker säkert många av er. Ja den är ny. Men innehållet i jakten eller drivkraften är inte ny. Egoism, bekräftelse behov, identifikations behov m.m. är inte nytt. Det som är nytt är informations flödet hur stor plats i hela Sverige världen universum det får.

Nå ja, för ca två tusen år sedan vadrad det omkring en man som har slagit alla före och efter honom kommand kändisar. Nämlingen Jesus från Nasaret. Han som inte steg upp i rampljuset för att han ville det utan för att var nödvändigt att gör det för att människan skulle få upprättelse för all ondska och självupptagenhet som människa ägnar sig åt. Jesus slår Marie Picasso med hästlängder. Hon kommer inte få några horder av människor som varje söndag världen över går till en plats för att fira hennes seger över de andra idoldeltagarna.

För er som inte viste det så har Jesus just det. Vist är tolkningarna och infallsvinklarna många men ändå går människor varje söndag.

Det finns de som påstår att vi kristna är dumma i huvudet för att vi tror något som inte kan stämma eller bara det att vi tror på en Gud gör oss korkade. Det tror jag inte alls snare så är det så att vi som tror och följer det vi tror på kan och blir ofta bekräftade och vi har större familjer (inte alltid biologiska) som fins där när vi behöver hjälp eller stöd i olika sammanhang. Senast idag kom en vän fram och talade om för mig att har bett för mig sista 6 åren. (jag hade det rätt jobbigt för ca 6 år sedan och framåt ett en stud)

Sådant värmer när gemskapen blir påtaglig. Att bli buren av många vänner för att de känner för mig oavsett om jag har gjort mig förkänt av det eller inte. Jesus lovar oss just det. Han lovar mig också att jag inte behöver skämmas för mina fel och brister bara jag ständigt jobbar på att förändra och förbättra.

Hans löfte håller. Det bär oavsätt hur jag ser på själva historien som bibeln berättar.

Bloggar etiketter: idol, marie picasso, självrannsakan, skam, Svd, Synd

”Jag vill ha” utbrister 21-åriga Amanda Edström trånande och slänger upp en svart handväska från Longchamp lite nonchalant över axeln. Hon älskar att shoppa och särskilt svag är hon just för dyra märkesväskor: Prada, Louis Vuitton, Chloé…

Jag känner igen mig! Det är precis samma utryck som jag själv kommer med som hörs i artikeln Svd. Jag behöver inte en ny märkesvara från Prada, men jag behöver en ny dator from Apple eller kanske en ny mobil, en iPhone! Jag fyllde år nyligen och fick då en iPod Touch som är en iPhone fast utan Phone. Och jag var fantastiskt glad – i flera minuter.

Det påminner mig om en annan tid i mitt liv när jag vistades på stadens krogar, drack exklusiv whisky (gärna ett centerliterpris på 160:-). Jag doftade och jag smuttade ända tills jag hade fått i mig ca 3 cl av den fina, dyra och ofta mycket goda whiskyn.

Men vilka pengar jag lade ner på dessa drycker och exklusiva drömmar om rikedom och status. Det som var tråkigt var att jag inte kunde stanna där. Jag behövde mer alkohol. Så jag bytte ner mig några prisklasser.

Inte hjälpte det. Nästa dag vara det Grappa som gällde, eller varför inte vin. Alltid något nytt exklusivt för att putsa på min mycket trasiga image. Inget hjälpte. Orden “Jag vill ha, NU” blev vanligare och vanligare. Man skulle kunna sammanfatta det med berättelsen som vi alla så väl känner igen:

“Det var en gång en helt vanlig 3-åring som var med mamma eller pappa och handlade. De passerade godishyllan och treåringen såg det där godiset som morfar alltid hade köpt. Barnet frågade föräldern ”Kan jag få?” Och den trötta, slitna, heltidsarbetande föräldern sa: ”Nej, Älskling inte idag”. Varpå barnet kastar sig på golvet och skriker och sparkar så att hela affären hör.”

Mycket enkelt uttryckt så var det precis det som utspelade sig i mitt huvud varenda dag. Och den trötta föräldern i mitt huvud orkade inte hålla ordning på mitt självupptagna barn som i tid och otid kastade sig ner på marken och skrek.

Vart vill jag nu komma? Jag tror att svaret är mycket enkelt, för att ankyta till många debatter inom våra kyrkor just nu. Just nu så låter vi 3-åringen styra vår kyrka. Det är inte rätt mot kyrkan. Rubriken på dagens inlägg skulle vara “Acceptans – Jakt efter livet med guldkant”. Man försöker acceptera så mycket som möjligt och man har till och med slutat att få ihop det med bibeln. ”3-åringen” skriker: ”Jag vill!” och kyrkan accepterar. Och accepterar och accepterar. Som en curlingförälder.

Bloggar etiketter: personlig utveckling, personligt, shoppig, skam, Svd