Tankar om kristen tro…

Jag har för ett pardagar sedan tagit avsked av min ingifta morbror. Mycket kan sägas om honom men jag hittar inte ordboken så jag finner rätt ord för att ge honom den minnesruna som han är värld.

Han var en ordens man, journalist, kyrkopolitiker, pappa, farbror, morbror, morfar, farfar, bror och vän. Men det jag mins ett busfrö som pysslade med söta Practical Jokes. Som hemma hos mormor och morfar fans det en byrå som hade fina keramik gubbar som min morbror alltid vred ett halvt varv på. När han blev sjuk så märkte jag det på att figurerna inte blev vridna på. Mina kusiners far.. sorgen är blandad med lättnad. Kampen är över. Det är en konstig känsla när sorg och lättnad blandas,

Det blir som en när man blandar rött och blått. Det blir en ny nyans, vår familj har drabbats av sorg igen. Och jag, jag är som förstoppad. Jag vill gråta så jag kan få kanten på min känsla att mattas. Precis som en glasskärva som får ligga i på havsbotten en tid. Den försvinner inte av att jag gråter, men den blir formad och mjukare och går att leva med.

Problemet med sorg är att varje gång sorgen översköljer mig, när någon någon förlorat livet så är det som att plocka upp en ny skärva glas med skarpa kanter. Det som händer samtidigt är att kanterna på de gamla skärvorna. Men jag kan inte gråta. De personer som har stått mig närmast som jag har förlorat har alla dött i någon form av cancer.

Vägen jag går genom sorgens dal är via sentimentala teveserier som IR, Trauma, House och Greys Anatomy och jag ser en säsong i taget. Jag väljer ut de avsnitt som just handlar om cancer och förlust. Jag gråter och gråter, 45 min i streck. Kanterna på mina skärvor blir lite lite mindre skarpa.

Banden till de av min familj som är kvar blir tajtare och samtidigt jobbigare att bära. Hur kan jag inte förklara.

Men en ska är säker jag älskar min familj och jag önskar att jag hade förmågan att dela min smärta med dem, men den förmågan har jag aldrig haft, jag har alltid varit den soloflygande planeten i utkanten av solsystemet inte för att jag vill och inte för att någon av familjen har velat att jag skulle vara utanför.

Utan helt enkelt för att jag är för självupptagen för att förstå eller kunna ta emot mina närmastes kärlek och vänskap.

Bloggar etiketter: hopp, personligt, sorg, vittnesbörd

Tack vill jag säga till alla som bidrog till att det blev en värdig begravning i mina ögon. Men det är otroligt att inte nuvarande biskopen av Göteborg var där. Ingen var, vad jag vet, officiellt från Svenska kyrkan. Alla andra kyrkofamiljer var där. Ett stort tack till våra kristna börder och systrar i andra samfund.
Dagen.se skildrar något från begravningen.

Läs också Ulf Ekmans tankar om begravningen.

Bloggar etiketter: biskopen, personligt, sorg

Dagen skriver idag om problemet som högkyrkligheten och OAS rörelsen och andra gruperingar i Svenska kyrkan upplever nu när biskop Bertil är hemkallad till himmelriket.

Det är som jag har skrivit tidigare inte möjligt att ersätta min/vår Biskop, han var den siste som tog strid för Evangeliet på ett sätt som ingen biskop idag gör.

Men det som är mest upprörande är att Dagen inte kan låta Biskop Bertils anhöriga och vänner ta avsked innan man börjar ringa runt till människor som Biskop Bertil har ståt mycket nära och fråga dem vem som kan ersätta Biskop Bertil. Min Biskop är saligen hemkallad Men avskedet och överlämnandet som begravning och rekviem mässan betyder har vi inte fått göra än. Med tårar i halsen och ett stort hål i hjärtat så måste dessa fäder och mödrar och systrar ytra sig i en fråga som inte kommer att avgöras än på länge. Det är en lång process att ersätta en Herrens tjänare så som Biskop Bertil var.

Så Dagen Vet HUT! Låt oss hinna torka våra tårar och slicka våra sår en stund. Det är inte en polikter som ska ersättas. Det står ingen på tur för att axla det ansvar och den kärlek som Biskop Bertil har visat oss.

Nu är det bara en enda sak att göra och det är att vaka och be för att se vem eller vilka som Herren sänder i vår väg för att ta det ansvaret och göra de uppgifter i vår gemenskap som Biskop Bertil hade. Dagen har idag bevisat att det är en tidning vilken som helst som Aftonbladet eller Expressen och inte en kristen tidskrift utan bara en skvaller blasska bland andra skräptidningar.

Bloggar etiketter: biskopen, dagen.se, personligt, sorg

My Bishop was called to our Heavenly Father on Sunday morning once a week ago.
I had preached in two of our congregations when I arrived at the morning service in Berga parish, where I held our two fathers, and they told me that the bishop was dead.

Since I had the youth group, and I called a friend and father to tell him about our Bishop.

I had not understood yet … but the grief will be closer and closer .. Tears for My Bishop shows up. The last time we spoke was this summer in July .. we had an hour-long conversation.

I understand that many of us felt affinity with Bishop Bertil and that I am just another in a series of companions, but it does not help .. I feel what I feel and everything seems meaningless now that we do not have a bishop who dare to publicly take a stand for Christ in this way as Bishop Bertil did …

We must not betray his memory by becoming bitter, the feeling of futility is not absorbed. Our mission is to Be first and foremost loyal to Jesus Christ and no other. If we do that, we also pay tribute to Bishop Bertil’s memory.

dagen.se dagen.se StoraSyster i vassen Vardagstro in Swedish.

Bloggar etiketter: biskopen, personligt, sorg

Då var det dags igen Fader Åke Bonnier skriver ett öppet brev till Stanley Sjöberg, som svar på det Sjöberg skrev i dagen. Och detta är en historia som kommer att vara en såpopera i vårt kyrkSverige. Dagen rapporterar mer. Det som känns udda och konstig är att jag hur jag än gör hamnar på Stanlys sida.

För 20 år sedan hade Fader Åke inte kunnat säga och gör det han säger och gör. Han hade blivit av med sin prästkrage! Man avkragades för mindre.

Det som är konstigt i hela den här HBT vänliga kristendomen är att man har accepterat en bibelsyn som inte är konsekvent med tex att Jesus förlåter synder utan han Accepter synder i den nya tolkningen. Och då behövs inte förlåtelsen utan Jesus blir någon snäll mys farbror som gick i sandaler för 2000 år sen och pysslade med magi.

Fader Åke’s utspel om gramisgalans okulta Kors är också konstigt. Efter som hela den Guds bild Fr Åke har är okult och det om man tar honom på orden.

Jag hoppas att Fr Åke ska få möta den Sanne Kristus som har dött för våra synder så att vi kan bli rättfärdig genom nåd och inte genom att Gud struntar i våra synder efter som dom är fri köpta. Jag blir så ledsen och förtvivlad.

Ledsen och förtvivlad är det jag är. Jag låter bitter och jag inser att jag inte är en bättre människa än Fr Åke men jag måste ändå ge Sanley Sjöberg rätt i denna fråga.

Önskar att jag kunde få någon att förstå hur jag menar och dessutom få dem att förstå att det inte handlar om att döma utan det handlar helt enkelt om vem som har äger definitionen och hur man använder den. Det handlar helt enkelt om att alla som nu kallar sig kristna och tror att det är rätt med samkönade äktenskap helt enkelt är icke kristna, En ny form av New Age är vad det är i Kyrkliga kläder.

En tydligt tecken på att vi lever i Yttersta tiden.

Bloggar etiketter: blogg, dumt, kristendom, kyrkan, präster, samkönade äktenskap, sorg, svenska kyrkan

Det är vad jag vill säga till er vars historia berättas av dn. Tack för att ni gör er privata upplevelse av alkoholens problem publik.

Till Karin, extra mycket tack. Din historia är smärtsam och otroligt påtaglig. Om det är någon tröst så hade du inte fått mera hjälp om det var din sambo.
Jag önskar att det stöd som ni behöver så småning om uppdagas.

Ett tips är Al-Anon för dig och dina barn. Hur du kan hjälpa din mamma vet jag inte. Men jag vet att du inte behöver skämmas för din mor. Är hon alkoholist så är hon sjuk!

Det betyder att den som ser ner på din mamma är den som borde skämmas och ser alltså ner på någon som har ett problem som personen ifråga inte kan lösa själv.

Hur man hjälper alkoholister är inte så enkelt men det fins massa hjälp att få. Vill man ha behandling så får man går tillsociala myndigheten.

Vill man ha annan hjälp så kan man ta kontakt med AA eller Al-Anon. Det fins fler former och andra grupper som kan hjälpa dig också. Men många alkisar som jag har blivt hjälpta med stöd från AA eller länkarna osv osv. Där har vi fått hjälp med att se vad som är problemt med alkoholen i våra liv. Sedan har vi fått se hur vi ska/kan lösa problemet. Nu är det inte så att alla kan bli nyktra (enligt mig) utan det är några det är förunnat.

Nykterhet handar om att våga se sig själv i ögonen och våga vägra skämmas för att jag är den jag är. Din mor är rätt gammal och jag kan inte annat än att önska att du får den hjälpen du behöver.

Nu till det riktigt tunga och smärtsamma att säga. Jag tror att den situation du befinner dig i, är av sådan art att du inte kan nå din mamma oavsätt om du har rätt i att hon har problem med alkohol eller inte. Det är viktigt att du tar hand om dig och dina barn så ni kan hjälpa din mor om det blir aktuellt. Min erfraenhet säger mig att viljan och förståndet måste komma inifrån henne själv, så att det är din mamma som kommer på att hon har problem med alkohol. I min öron så låter det som hon använder alkoholen till att bedöva sin sorg. Och att det än så länge fungerar vilket gör det nästa omöjligt att bryta ett sådant missbruk. Min erfarenhet från den typen av användande av alkohol är att de som står närmast inte kan bryta den problematiken efter som ni (nära och kära) står för nära för att kunna möta den som har alkoholberoendet på ett plan där personen i fråga inte känner sig dömd. Jag hoppas och tror att det fins en väg ur för dig men jag kan inte lova det.

Bloggar etiketter: alkohol, hopp, personlig utveckling, personligt, sorg

Idag fredag begravdes en god vän. Jag träffade honom under min tid på behandlingen jag gjorde för mina alkohol problem.

Det var i måndags eller var det förra fredagen som en annan vän som också gjorde behandling samtidigt med mig som ringde för att berätta nyheten att Han (min avlidne vän) hade dött.

Jag blev rätt tyst för för vår vän som var död var en man som spred mycket kärlek och omtanke okring sig. Han var en sådan där omtänksam människa. De sista åren han fick ägde rum utan en självisk tanke.

Jag skulle utan tvekan säga att han var min store bror. Som alla familjer har denna familj som min avlidne vän och jag tillhörde sina sidor. I den familjen vi tillhör är man brutalt ärliga mot varandra. Och ska sanningen fram så umgicks vi inte mycket de sista åren. Var det mitt fel? Nja kanske inte men en sak är säker det var inte hans. Många omständigheter gjorde att vi inte träffades så ofta.

Det som slog mig idag när jag klev in i kyrkan där begravningen var, var just det att jag har förlorat bror som betydde mer för mig än jag någonsin kunde inbilla mig. När jag väl satt där och såg de andra grabbarna som mangrant ställde upp och var där för vår vän så insåg jag vilka fantastiskt fina vänner/bröder jag har. Det var en mycket ljus och vacker begravning.

Han fick fem – sex år utan droger helt drogfri. Det är en glädje och en otrolig tacksamhet jag känner inför hanns död just det faktum att han fick ett värdigt avslut. Fri från det fängelse han var fast i i under större delen av sitt liv.

Tack för de år vi fick och de starka banden som är/var starkare än tid. Må du vila i frid.

Bloggar etiketter: gemenskapen, hopp, personligt, sorg, vänskap

Första advent, jag ligger i min säng på Koinonia i Uppsala och läser veckans händelser i The Anglican Communion.Jag fastnade för en artikel av Ruth Gledhill. Det som nu händer i C of E (Church of England) är diskussionen om samvetsklausulen.
Känslor som dyker upp i mig är bland annat sorg. Jag har länge haft en vision om ett tätare samarbete med C of E men det kommer inte att fungera om C of E kommer att behandla sina präster på samma sätt som SveK har gjort.Vart är vi i Kyrkan påväg?
Vi förhandlar just nu bort äktenskapet, vad kommer sedan?
Ska vi förhandla bort synden?
Ska vi förhandla bort Jesus?Det är åtminsten inte så långsökt som man kan tycka med tanke på vad SveKs tidning skriver om svenskar som har blivit muslimer.

Bloggar etiketter: anglican communion, anglikanska kyrkan, church of england, kyrkanstidning, personligt, sorg, svenska kyrkan, Synd, tradition

Vad är en vän? Vi talar ofta om gemenskap, men vad är det? Vad är det som gör oss till vänner? Vad skiljer vänner från ovänner och hur vet man att man har en vän? Har jag vänner som jag inte känner till att jag har?

Som jag ser det så är det inte vad jag känner som avgör om du är min vän utan vad du känner och upplever. Det är inte jag utan du som är i fokus för vår vänskap. Den kan inte tas för given.

Och jag lovar dig att kommer att säga saker till dig som du inte gillar och jag kommer att vara ärlig fast inte alltid på det bästa eller smidigaste sättet. Men sådan är jag.

Take it or leave it!

Det är helt och hållet ditt val, inte mitt. Jag står här och kan inte annat, sa Martin Luther, och så är det med vänner också. Vill du inte, eller kan du inte, lyssna på mina galenheter eller klokheter så ödsla inte bort min tid. Sluta spela charader. Jag vill inte vara en del av ett spel som jag inte fått läsa regelboken till.

Nyligen aktualiserades detta ämne när jag var tvungen att skriva ett tungt mail till en person som jag har uppfattat som en nära vän. Och han svarade med att säga att vi inte ska ha någon relation längre.

Jag sörjer att han inte hade möjlighet att se det för vad det var – ren och skör (inte skär) omsorg om honom och hans liv. Hans vänner, bekanta skulle jag kalla dem, skrattar bakom hans rygg och gör honom till åtlöje på grund av hans egen olycka.

När ska någon stå upp för det som är det enda rätta? Någon sa att vi inte kan göra något åt hur han lever sitt liv – men ingen vågar/kan/klarar eller vill säga något till honom, för då riskerar man att få ett okvädesmail tillbaka. Han gjorde helt sonika slut med mig, enligt honom för att jag är ”obildad och tarvlig”. Och jo, jag är nog obildad, men jag är inte tarvlig.

Är jag då bättre än honom? Nej, det är jag inte, inte på något sätt. Jag har agerat precis som han.

Bloggar etiketter: ovänner, sorg, vänner som bloggar