Jag vet inte vad ni tycker. Men jag gillar bilden som jag tog en dag under kyrkomötet.
Höjd i dimma…
Svara
Etikettarkiv: kyrkan
Ett vittnesbör i vardagen.
– Jag sitter som i Guds famn, så känns det. För mig är det inte helg om jag inte får komma till kyrkan. säger Astrid Josefsson
Trösterikt är att bli omhulda av Gud. I dag skrivs det om tro i Svd. Roligt tycker jag att SvD öppnar dörrarna till mysteriet om Gud så nära inpå julen.
Om jag skulle vara kritisk så måste jag ändå säga att jag kommer av mig när Astrid Josefsson beskriver sin kyrkliga uppväxt inom EFS, och det personliga varma beskrivningen om högläsning på morgonen.
Jag tänker familj, i en familj bryr man sig om varandras behov och tillgodoser de man kan utan att göra våld på sig självt. Jag ser framför mig ett rikt dukat frukostbord vid detta bord sitter två människor som älskar varandra och genom att läsa och lyssna till en text tillsammans får det en gemensam lektion i gemenskap. Där man om trygghet infinner sig kan vara fullständigt uppriktig med sina tankar.
Influerad av tidens språk talar hon om en Gud som förändras genom tiden. Eller snarare hennes relation till Gud. Hennes förståelse av Gud går från en mer personlig Gud till en kraft.
Jag läser vidare, jag slås av att hon tilltalas av sådant jag inte kan acceptera i kyrkans värld. Men blir jag blir inte upprörd idag. Den någon kommer säkert att haja till och fundera av är det som är skillnaden när jag blir så arg när kyrkan eller kyrkans företrädare (Biskopar, präster och diakoner) säger liknande eller samma sak?
Det som är skillnaden är att Astrid talar om sin tro. Hon gör inte anspråk på att det skulle vara rätt utan det anspråk hon gör (om jag tar mig friheten att tolka) är att hennes tro är helig och i gemenskap med Gud. Vilket gör att hon visar vägen till Gud och öppnar upp dörrar som alla även vi som har svårt för den formuleringen kan stanna upp och ge den erfarenheten av Gud och hennes egen tro, respekten den skall ha.
Så till Astrid vill jag säga tack för din öppenhet och personliga vittnesbörd om vår Herre. Du är ett gott föredöme för oss alla.
Archbishop of York
I LIKE THIS MAN!
Fast Tube by Casper
Efterfrågan
Jag har blivit tillfrågad flera gånger om jag inte kan beskriva hur den anglikanska kyrkan fungerar. Jag har funderat lite fram och tillbaka på hur man skulle kunna beskriva den.
Det är inte alldes enkelt att göra det i kortfattad Jag skulle t.o.m påstå att det är omöjligt att göra det, så att det blir lättbegripligt. Men låt mig försöka.
Anglikanska kyrkan är i (som jag förstår det) Sverige mest känd som Church of England (CofE). Denna lokala kyrka i England är bara en av många lokala kyrkor som ingår i The Anglican Communion (AC). Alla dessa kyrkor som ingår i AC har engna kyrkolagar och egna trosdokument. I Sverige skulle det motsvara Kyrkoordningen och Svenska Kyrkans bekännelseskrifter.
Att gå in på hur dessa lokala (nationella) kyrkor fungerar är en omöjlig uppgift för mig som bara känner två av dessa kyrkor någorlunda väl. Det som alla kyrkor som ingår i AC har gemensamt är de så kallade 39 artiklarna.
Varje kyrka har en eller flera så kallade primater (Ärkebiskopar) som träffas och diskuterar de stora frågorna. Det är ett rådgörand organ, inte ett beslutande men man kan säga att råd i dessa sammanhang är beslut eftersom man följer primaternas råd.
Jag återkommer med fortsättningen av denna beskrivning snart.
Mvh G
Det största händelsen i kyrkans historia…
…sedan reformationen på 1500-talet pågår just nu.
Vi sitter trygga här på våra respektive hemmaplan och ser på när kyrkan genomgår den största förändringen sedan Luther. Det som nu pågår i USA är en större händelse än andra vatikankonciliet.
Den Anglikanska gemenskapen håller på att bryta samman. Konservativa krafter driver på splittringen efter the Episcopal churchs negativa svar på de anglikanska primaternas förfrågan efter Dar el Salam-mötet. Mötet bad the Episcopal church att inte viga öppet homosexuella till biskopar. För att förstå vad som händer på andra sidan Atlanten måste vi läsa på om hur Anglikanska kyrkor fungerar. Då kan vi konstatera att de är episkopala, betydligt mera episkopala än Svenska kyrkan. (I ett avseende är naturligtvis Svenska kyrkan episkopal, men att fortsätta den diskussionen nu blir bara en lång och komplicerad tankekjedja kring hur maktlösa Svenska kyrkans biskopar är – och det är inte det jag vill tala om i kväll.) Det som händer på andra sidan Atlanten är just att the Episcopal church delas.
Flera stift försöker lämna gemenskapen för att bilda en ny gemenskap, under en annan primat. De försöker ändå stanna kvar i the Anglican Communion men lämnar den organisation de tillhört sedan 1800-talet. De försöker alltså inte bilda en ny kyrka men vill vara trogna sin tro.
När the Episcopal church valt att gå en obiblisk väg måste de konservativa stå för vad de tror och bryta med gemenskapen. Några kommer kanske att dra slutsatsen att det är ungefär likadant som historien kring Missionsprovinsen här i Sverige men det går inte att jämföra. Svenska kyrkan ingår inte i någon organisation med så starka band som de som kyrkorna i the Anglican Communion har med varandra. När stiften och biskoparna lämnar the Episcopal church så är deras plan att gå till en annan ärkebiskop i samma Anglican Communion som the Episcopal church tillhör. (Jo, det finns ett antal Anglican Communions, men det är den största och mest kända som jag talar om idag. De andra får jag säkert tillfälle att tala om sedan.)
Det som är stort är att splittringen är ett faktum och att vi dag från dag kan läsa om vad som händer i USA. Och vad det leder till vet vi inte.
Förändring, nåd utan möjlighet att ta emot den.
Denna morgon har jag fått nåden att äta frukost med en broder från Östanbäcks kloster, under samtalet talade vi om förändring och den utveckling vi ser just nu. Munken från Östanbäcks kloster sa att förändring är som i en trädgård.
‘Det gamla livet ger plats för det nya, och det är inte alltid vi ser det posetiva som kommer.’ Någonstans just nu dör en gemnskap ett sammanhang och något nytt och oväntat plockar upp stafett pinnen. Det mesta uppenbaras när tiden är inne.
Pris vare Gud för det som går under och det som kommer.
Celebat för rommare fortsätter…som det står i SVD
Grattis alla Bröder i Kristus som nu måste fortsätta att leva i celibat.
Jag hoppas att ni känner att det är rätt för er.
Jag har ju som de flesta förstått rätt mycket gemnsamt med de rommerska bröderna och systrarna, men cellebatet är inte en av de saker jag delar romms övertygelse på.
Jag kan som prästson i SvK (Svenska Kyrkan) tänka och känna att det många gånger hade varait skönt att slippa ha en Far som var/är präst och på den grunden kan jag tycka att celibatet är bra för kyrkan och för prästen.
I överigt vet jag hur svårt och ensamt celebatet kan bli därför förespråkar jag ortodoxa kyrkans model.
Prästkadidaturer kyrkor och avarter…
Hmm.. Jag är som de flesta av mina vänner är medvetna om, prästkandidat…
Men en tanke som har slagit de flesta av mina vänner varför stannar Gustaf aldrig kvar i ett samfund. Någon sa ‘Är det inte dags att du kommer hem Gustaf’? Med syftning på Svenska kyrkan.
Jag kommer aldrig kunna komma hem om inget radikalt händer i SvK. Jag är uppvuxen i SvK och känner hennes katolicitet och hennes brister och svagheter. Efter ett otal år i exil så har jag nu hittat två kyrkor som skulle kunna fungera för mig. Det en är den Anglikanska kyrkan och en annan är en GammalKatolsk kyrka som är rätt intressant.
Problemet med the [Anglican Communion] är att den är på väg att spricka det som var intressant med den kyrkan var inklusiviteten att alla får plats och nu håller den på att straffa ut sig själv med tanke på the Episkopal Church i USA.
Och då återstår faktiskt bara den Gammel Katolska kyrkan. Som är en intressant ordning. Mina vänner som funderar på min hoppjärkighet kan fundera en stund. Allt handlar om att hitta ett samfund och kyrkogemenskap där jag inte på ett eller annat sätt blir om intet gjord för att jag är för konservativ eller vill att Sakramenten ska förvaltas på ett särskilt sätt.
Nu kan man ju undra varför Romersk Katolska kyrkan inte fungerar. Ja det vet jag inte.. men jag upplever att [romersk katolska kyrkan i Sverige] inte är något annat en ankdam för besvikna fd sv Kyrkliga och några invandrare. Och man agerar rätt sekteristiskt i Sverige och allierar sig med samfund som får konstiga effekter på uppdraget att sprida evangelium. På något sätt upplever jag att man har glömt att man har med människor att göra. Och driver någon form av linje där Guds nåd bara ges dem som är Starka nog att följa kyrkolagen till punkt och pricka. Nu när då finns i ett land där kulturen är annorlunda så blir det konstigt. Konvertiter som är omgifta som aldrig kommer att officiellt få ta emot kommunionen för att de har begått ett äktenskapligt brott som inte går att ändra på…
Eller att RRK på andra ställen låter vissa människor få anullation för sina äktenskap hur som helst utan att det blir konsekvenser. Att RRKs biskopar har exklusivitet att annullera är helt ok men man kan inte bli trovärdig om man inte har samma tolkning av reglerna. Det var ju den frågan som fick Anglican Communion att bildas. Jag kommer att åter komma i ärendet.
Biskopar, präster & diakoner
Jag har under senare tid blivit tvungen att förklara min ämbetssyn i olika sammanhang. Låt mig nu också säga att den som läser bara en bit av detta stycke kan inte göra anspråk på att kunna säga något om min syn i detta ämne.
Vilka anspråk gör jag?
Inga.
Eftersom alla mina uppfattningar kommer av egna iakttagelser och egna funderingar, erfarenheter från SV kyrklighet och romersk katolicism och någon tid under mina tidiga tonår i Svenska Missionsförbundet och mycket nära relationer till Metodisterna och f. d. Örebromissonen.
Varför anser jag nu att det är viktigt att ta upp detta på detta viset?
Som jag ser det står kyrkan och faller med ämbetet. Grundantagandet är att vi har ett eget ansvar för vår frälsning men också att våra lärare har detta ansvar. Konsekvensen är att min biskop har ansvar för min frälsning och så har också de präster jag går hos.
Vi har många olika ämbetssyner i Svenska Kyrkan och vi har en kyrkoledning som inte ändrar sin syn på ämbetet men ändå förändrar det hela tiden. Alltså, vår kyrkas ledning har inte sagt särdeles mycket nytt om ämbetet i nya kyrkoordningen – bara ändrat ämbetets mandat och möjligheten att utöva ämbetet. Vilket ändå gör att i praktiken förändras vår ämbetssyn. Detta utan att vi formulerar om oss i något annat dokument än just i kyrkoordningen.
Alla organisationer som gör anspråk på att vara kyrkor och samfund har någon form av ämbetssyn utom vad jag förstår kväkarna (med reservation för att jag inte känner till alla samfund som gör anspråk på att vara kristna kyrkor och samfund).
Jag kommer inte att göra några hänvisningar, fot noteringar eller litteraturförteckning eftersom detta är ett försök till att klarlägga min syn.
Nog om detta, alltså en annan rubrik skulle kunna vara:
Detta är den kristna kyrkans natur så som JAG uppfattar den.
Grunden för kyrkan och hjärtat finner vi i skärtorsdagens evangelium “den sista måltiden” eller snarare den första nattvarden.
Här lägger Kristus grunden för kyrkan på ett mycket konkret sätt. Vi får ett uppdrag att förvalta. Något som vi ska göra i alla tider tills vår Herre kommer. Dess essens är mycket större och mycket mer allvarlig än vi kan förstå. Jesus förutspår sin förrädare och sina bröders synder under de senare timmarna. Vad som sen händer känner vi alla till mycket väl.
Denna händelse i evangelierna är Guds sätt att konsekrera kyrkan och göra henne till det sanningsvittne hon är och skall vara.
Vad har nu detta med biskopar, präster och diakoner att göra? Jo, vi får en ganska klar bild av det i apostlagärningarna.
De utvalda är nu ensamma och övergivna och mycket rädda. Judas Iskariot måste få en efterträdare och här är den första biskopsvigningen.
Snart har kyrkan vuxit så att biskoparna behöver assistenter ute i de olika distrikten. Detta blir präster och diakoner. Diakonerna är ordets förvaltare, framför allt evangeliets förvaltare. Av Gud uppenbarat genom kyrkan, bevarat av Biskopen och förkunnat av Diakonen. Prästen förvaltar uppdraget att handskas med det allra heligaste. Nämligen att fira mässan. Av Gud givet till det första biskopskollegiet och firat av hans (biskopens) präster. Kyrkohistoriskt så är detta en tid av utveckling och som jag har uppfattat det så är det mycket “trial and error” under en ganska lång tid i kyrkans begynnelse. Vilket är rätt naturligt.
Okej, men vad har det här med hur det är eller borde vara i dag? Jo, jag vill påstå att detta är grunden för kyrkan och det som ger kyrkan mandat att tala för Gud och utgöra hans verktyg på jorden.
Vad är det i detta som gör att biskoparna har tolkningsföreträde före mig som är lekman då?
Vad har t. ex. Hans-Erik Nordin + Biskop av Strängnäs som inte jag har eller kan få?
Jo genom Biskopsvigningen så har han automatiskt ansvarar inför vår Herre vad som förkunnas innanför hans stifts gränser. Har då inte prästen något ansvar? Jo samma ansvar som biskopen men bara för dem han förkunnar eller undervisar. Så ock diakonen. Vad får det för konsekvenser i övrigt? Biskoparna har, oavsett om de har delegerat alla beslut till politiker eller inte, det yttersta ansvaret för att Ordet blir rätt förkunnat i vår kyrka och att Sakramenten blir rätt förvaltade. Om en biskop tolkar skriften och traditionen fel och undervisar mig om detta så är det hans ansvar och han får stå för det den dagen han kommer till st. Per.
Jag antar att som ämbetsbärare så måste man få friheten att inte bli underkänd. Om jag underkänner en biskop i ett av hans områden så måste jag under känna hans ämbetsutövning i allt. För jag kan inte bedöma vad som är rätt eller orätt i hans ämbetsutövning. Jag har inte heller rätt att ifrågasätta min biskop på det sättet att något av hans ämbetes utövande är rätt eller fel. Utan jag får föra en fråga på tal om han är villig att lyssna på mig. Är han inte det så är det jag som får snällt lyda eller gå till en annan biskop som jag kan lyda. Detta får konsekvenser som är mycket betungande i dessa tider. Där frågan om ämbetet blir mindre och mindre viktig för varje dag som går i SV kyrkan.
Detta leder indirekt till att kyrkan är mindre viktig.
Jag vill här göra klart att kvinnors varande eller icke varande som präster är en fråga för biskoparna och inte för mig eller oss som står under biskoparna. Varje gång någon präst firar mässan så gör denne det i kraft av biskopens mandat och skulle det vara så att en kvinna inte kan bli präst så är det inte mitt problem utan min biskop som hävdar att det går. Alltså blir frågan om kvinnors möjlighet att bli präster rätt ointressant. Men det är en fråga att diskutera och fundera kring, därför att Det ÄR en bit av den stora ämbetsfrågan.
Vad är det som utgör Successionen då (den apostoliska successionens)?
Vad är det som är så viktigt med den?
Jo det är det som garanterar för oss här och nu att biskopen, prästen eller diakonen har ett större ansvar för sakramenten och i lärofrågor.
Utan succession – inte något särskilt ansvar. Och det betyder att det blir ett större ansvar. Successionen är lika viktigt för kyrkan som fartygskaptenen är på sjön. Utan succession så kan vem som helst göra anspråk på att vara de som ska bestämma och att deras röst skall räknas. När man är på ett stort kryssningsfartyg med låt oss säga 500 passagerare och ingen besättning så kan säkert dessa 500 hitta ett sätt att få fartyget att gå i hamn någon stans tryggt och säkert men med all sannolikhet inte riktigt där målet är.
Successionen ser till att målet nås som är evigt liv för var och en av oss som tror. Om vi går mässan ber och läser vår bibel och sköter vårt arbete till Guds allt högre ära så är jag rätt säker på att Gud tar hand om oss och vår kyrka. Så att nu när det blåser mycket bistra vindar så kommer detta att ordna upp sig så småningom. Tack. Om jag nu har glömt något som jag med all sannolikhet har gjort så får jag snart tillfälle att korrigerat detta.