Tankar om kristen tro…

Jag har för ett pardagar sedan tagit avsked av min ingifta morbror. Mycket kan sägas om honom men jag hittar inte ordboken så jag finner rätt ord för att ge honom den minnesruna som han är värld.

Han var en ordens man, journalist, kyrkopolitiker, pappa, farbror, morbror, morfar, farfar, bror och vän. Men det jag mins ett busfrö som pysslade med söta Practical Jokes. Som hemma hos mormor och morfar fans det en byrå som hade fina keramik gubbar som min morbror alltid vred ett halvt varv på. När han blev sjuk så märkte jag det på att figurerna inte blev vridna på. Mina kusiners far.. sorgen är blandad med lättnad. Kampen är över. Det är en konstig känsla när sorg och lättnad blandas,

Det blir som en när man blandar rött och blått. Det blir en ny nyans, vår familj har drabbats av sorg igen. Och jag, jag är som förstoppad. Jag vill gråta så jag kan få kanten på min känsla att mattas. Precis som en glasskärva som får ligga i på havsbotten en tid. Den försvinner inte av att jag gråter, men den blir formad och mjukare och går att leva med.

Problemet med sorg är att varje gång sorgen översköljer mig, när någon någon förlorat livet så är det som att plocka upp en ny skärva glas med skarpa kanter. Det som händer samtidigt är att kanterna på de gamla skärvorna. Men jag kan inte gråta. De personer som har stått mig närmast som jag har förlorat har alla dött i någon form av cancer.

Vägen jag går genom sorgens dal är via sentimentala teveserier som IR, Trauma, House och Greys Anatomy och jag ser en säsong i taget. Jag väljer ut de avsnitt som just handlar om cancer och förlust. Jag gråter och gråter, 45 min i streck. Kanterna på mina skärvor blir lite lite mindre skarpa.

Banden till de av min familj som är kvar blir tajtare och samtidigt jobbigare att bära. Hur kan jag inte förklara.

Men en ska är säker jag älskar min familj och jag önskar att jag hade förmågan att dela min smärta med dem, men den förmågan har jag aldrig haft, jag har alltid varit den soloflygande planeten i utkanten av solsystemet inte för att jag vill och inte för att någon av familjen har velat att jag skulle vara utanför.

Utan helt enkelt för att jag är för självupptagen för att förstå eller kunna ta emot mina närmastes kärlek och vänskap.

Bloggar etiketter: hopp, personligt, sorg, vittnesbörd

Nu har jag länge klagat på hur läget är och talat mycket om vad Kristendom inte är, och spytt galla över allt och alla företelser och offentliga personer som inte faller mig på läppen.

En av mina bästa vänner och jag var och fikade igår, och vi talade lite om hur läget och landet ligger och jag tror att det är dags att byta kurs på den här bloggen och tala om det som är positivt och visa på den framåtanda som ändå fins och kanske fördjupa mig lite i just det teologiska spörsmålet.

Så nu blickar vi framåt på den framtid som är ljus och klar..

Så nu går vi framåt och sen går vi bakåt igen som den gamla visan säger.

Bloggar etiketter: framtid, hopp, personligt

Det är jul igen… Julaftons morgon, dag före det traditionella firande av Jesus födelse.
Jag är ensam vaken i lägenheten och funderar lite över vad som komma ska i år.

Det har varit ett händelse rikt år.

Det största i min värld är splitringen av TEC (the Episcopal Church i USA).

Vad händer härnäst?

Tankarna går till Julens budskap om att vi har fått en nyordning som bygger på kärlek föds i natt.
Det är nu dags att gräva ner stridsyxan, och följa honom in i världen, han som är både Gud och människa. Han som känner till alla våra svårigheter i vardagen.

Han som förlåter våra synder om vi är villiga till omvändelse. Han som inte räds att säga ifrån och gå motvalls om han finner det nödvändigt.

I natt föds han i ett stal av en mycket utsatt familj, av en mor som nästa blivit utstött från samhället pga att hon har blivit havande innan förbundet mellan henne och hennes man var klart.

Jungfrun som säger JA, Herre jag är din tjänarinna utan att egentligen förstå eller reflektera över konsekvenserna av hennes kallelse. Låt oss följa hennes exempel.

Bloggar etiketter: hopp, kristendom, kyrkan, tradition

Jag vet inte vad ni tycker. Men jag gillar bilden som jag tog en dag under kyrkomötet.

Som visar en kyrka som har förlorat sikten uppåt pga grumliga och värdslig tankar.
Den står fortfarande på någon form av solid grund. Men på väg att försvinna i dimman.
Jag ber och önskar att vår Herre Jesus Kristus snart skall uppenbara sig och skingra dimman.

Bloggar etiketter: blogg, gemenskapen, hopp, kristendom, kyrkan, personligt, svenska kyrkan, svenskhet, tradition, tro

Det är vad jag vill säga till er vars historia berättas av dn. Tack för att ni gör er privata upplevelse av alkoholens problem publik.

Till Karin, extra mycket tack. Din historia är smärtsam och otroligt påtaglig. Om det är någon tröst så hade du inte fått mera hjälp om det var din sambo.
Jag önskar att det stöd som ni behöver så småning om uppdagas.

Ett tips är Al-Anon för dig och dina barn. Hur du kan hjälpa din mamma vet jag inte. Men jag vet att du inte behöver skämmas för din mor. Är hon alkoholist så är hon sjuk!

Det betyder att den som ser ner på din mamma är den som borde skämmas och ser alltså ner på någon som har ett problem som personen ifråga inte kan lösa själv.

Hur man hjälper alkoholister är inte så enkelt men det fins massa hjälp att få. Vill man ha behandling så får man går tillsociala myndigheten.

Vill man ha annan hjälp så kan man ta kontakt med AA eller Al-Anon. Det fins fler former och andra grupper som kan hjälpa dig också. Men många alkisar som jag har blivt hjälpta med stöd från AA eller länkarna osv osv. Där har vi fått hjälp med att se vad som är problemt med alkoholen i våra liv. Sedan har vi fått se hur vi ska/kan lösa problemet. Nu är det inte så att alla kan bli nyktra (enligt mig) utan det är några det är förunnat.

Nykterhet handar om att våga se sig själv i ögonen och våga vägra skämmas för att jag är den jag är. Din mor är rätt gammal och jag kan inte annat än att önska att du får den hjälpen du behöver.

Nu till det riktigt tunga och smärtsamma att säga. Jag tror att den situation du befinner dig i, är av sådan art att du inte kan nå din mamma oavsätt om du har rätt i att hon har problem med alkohol eller inte. Det är viktigt att du tar hand om dig och dina barn så ni kan hjälpa din mor om det blir aktuellt. Min erfraenhet säger mig att viljan och förståndet måste komma inifrån henne själv, så att det är din mamma som kommer på att hon har problem med alkohol. I min öron så låter det som hon använder alkoholen till att bedöva sin sorg. Och att det än så länge fungerar vilket gör det nästa omöjligt att bryta ett sådant missbruk. Min erfarenhet från den typen av användande av alkohol är att de som står närmast inte kan bryta den problematiken efter som ni (nära och kära) står för nära för att kunna möta den som har alkoholberoendet på ett plan där personen i fråga inte känner sig dömd. Jag hoppas och tror att det fins en väg ur för dig men jag kan inte lova det.

Bloggar etiketter: alkohol, hopp, personlig utveckling, personligt, sorg

Idag fredag begravdes en god vän. Jag träffade honom under min tid på behandlingen jag gjorde för mina alkohol problem.

Det var i måndags eller var det förra fredagen som en annan vän som också gjorde behandling samtidigt med mig som ringde för att berätta nyheten att Han (min avlidne vän) hade dött.

Jag blev rätt tyst för för vår vän som var död var en man som spred mycket kärlek och omtanke okring sig. Han var en sådan där omtänksam människa. De sista åren han fick ägde rum utan en självisk tanke.

Jag skulle utan tvekan säga att han var min store bror. Som alla familjer har denna familj som min avlidne vän och jag tillhörde sina sidor. I den familjen vi tillhör är man brutalt ärliga mot varandra. Och ska sanningen fram så umgicks vi inte mycket de sista åren. Var det mitt fel? Nja kanske inte men en sak är säker det var inte hans. Många omständigheter gjorde att vi inte träffades så ofta.

Det som slog mig idag när jag klev in i kyrkan där begravningen var, var just det att jag har förlorat bror som betydde mer för mig än jag någonsin kunde inbilla mig. När jag väl satt där och såg de andra grabbarna som mangrant ställde upp och var där för vår vän så insåg jag vilka fantastiskt fina vänner/bröder jag har. Det var en mycket ljus och vacker begravning.

Han fick fem – sex år utan droger helt drogfri. Det är en glädje och en otrolig tacksamhet jag känner inför hanns död just det faktum att han fick ett värdigt avslut. Fri från det fängelse han var fast i i under större delen av sitt liv.

Tack för de år vi fick och de starka banden som är/var starkare än tid. Må du vila i frid.

Bloggar etiketter: gemenskapen, hopp, personligt, sorg, vänskap

I går var det stiftgrupp med Biskopen av Strägnäs på PIUS i Uppsala. Samtalet som utspelade sig efter en utmärkt purjolöksåppa handlade om hopp och lidande i vårt tid med betoning på vad är vår uppgift som kyrka.

Vad som sades var mycket tänkavärda tankar kring prästens roll själavårdare här och nu. Vi kom fram till att det är inte tillåtet idag att lida då är man misslyckad (så uppfatar vi världens buskap utanför kyrkan om lidande). Sedan talade vi också om vad som är lidande och hur möter man människan i sitt lidande. Utan att vidare resonera kring samtalet så vill jag nu tala om hur jag uppfatar lidande. Och vad Kristus erbjuder oss.

Lidandet är för mig allt som gör att jag känner obehag eller smärta osv osv. Det betyder att jag inte gör någon skilnad på lidande oavsett om det är fysikt eller psyikiskt. Någon sa att i lidandet är allt hopplöst och när/om hoppet infiner sig så är det inte något lidande.

Jag och andra sidan sa att Jesus lovar oss att han ska återupprätta oss. om vi tror på honom. Hoppet står alltså i lidandet till Jesus Kristus världens frälsare. Han (Jesus) lovar oss syndernasförlåtelse som jag uppfatar som en befrielse från skamen (om vi ska tala i andra termer än de kyrkliga) Jag behöver inte längre skämmas över mina missgärningar. Och det är det här som är hoppet vi som kyrka och kristna har att erbjuda dig som inte kan tro. Upprättelsen som människa liger i att jag är villig att se och brytta med min synd.

Vad är då synd? Någon har talat om tillkomma kortande, någon annan talar om de synder som står upprade i bibeln.

Men jag säger eder Synd är det som för dig bort från Gud, var sig mer eller mindre. Vad är det som för mig bort från Gud?

Jesus säger det ni har gjort mot en av mina minsta det har ni också gjort mot mig.

Jesus idetifera sig självt med den som är utanför. Den bibel text som vi oftast relaterar till är historien om Kvinnan vid sykarsbru.

Kvinnan är med stor sanorlikhet prostituerad och kalls där för äktenskapsbryterska. Hon går till brunnen när ingen annan går till brunnen för att slippa skämmas inför dem hon kan möta där. Jesus möter henne där och han säger att han ska inte dömma henne och han säger att hon ska gå tillbaka till sin by och inte synda mer.

Så som jag uppfattar den historien så betyder det att hon får helt enkelt ändra sitt liv för att nåden ska bita på henne. Hon måste sluta synda. Men hon behöver inte skämmas mer för det hon dittils har gjort. Vad är det hoppfulla i detta? Jo att vi är lovad att om vi vill bryta och se våra synder och ber om det så är vi förlåtna för det vi hittils har gjort. Och om jag skulle inte skulle ändra mitt sätt att leva men har viljan att bryta med mina synder uppriktigt i mitt hjärta (vilket betyder att bara Gud och jag vet hur det ligger till) så är mina synder förlåtna. Det fungrar som Annonyma Alkoholisters krav för medlmskap ”Enda kravet för medlemskap i Annonyma Alkoholister är en önskan att sluta dricka.” Sjäv hade jag svårt för den formuleringen och bit vis har jag det fortfrande. Hör jag kunnde inte förstå vad en önskan är. Efter många funderingar kring det så kom jag fram till att en önska är att vara med veten om sitt behov och sträva efter att uppnån det. Inte äns själv klart att jag med en ren och klar tanke kan formulera att jag vill.

Precis så fungerar Syndernas förlåtese för mig. Och det är trösterikt och hoppfult. (om det här är vad Luther menar med ”tron allena” så jag nog lutheran)

Tyvärr så är det inte slut där. Att det är frid och fröjd för jag är förlåten av Gud. Utan nu börjar det riktiga arbetet med mig och mina gärninger. Jag måste nu arbeta med mina syndfulla sidor så att jag slipper drivas från Gud och hans ljus. Men vi talar rätt sällan om Bot i vår Svenska Kyrka fast det är en nödvändighet för att våra liv ska bli fullt helgade av de löften som kristendomens Gud ger oss.

Åter ett ämne jag får återkomma till.

Bloggar etiketter: alkohol, hopp, personlig utveckling, svenska kyrkan, Synd