Jag har under senare tid blivit tvungen att förklara min ämbetssyn i olika sammanhang. Låt mig nu också säga att den som läser bara en bit av detta stycke kan inte göra anspråk på att kunna säga något om min syn i detta ämne.
Vilka anspråk gör jag?
Inga.
Eftersom alla mina uppfattningar kommer av egna iakttagelser och egna funderingar, erfarenheter från Svkyrklighet och romersk katolicism och någon tid under mina tidiga tonår i Svenska Missionsförbundet och mycket nära relationer till Metodisterna och f. d. Örebromissonen.
Varför anser jag nu att det är viktigt att ta upp detta på detta viset?
Som jag ser det står kyrkan och faller med ämbetet. Grundantagandet är att vi har ett eget ansvar för vår frälsning men också att våra lärare har detta ansvar. Konsekvensen är att min biskop har ansvar för min frälsning och så har också de präster jag går hos.
Vi har många olika ämbetssyner i Svenska Kyrkan och vi har en kyrkoledning som inte ändrar sin syn på ämbetet men ändå förändrar det hela tiden. Alltså, vår kyrkas ledning har inte sagt särdeles mycket nytt om ämbetet i nya kyrkoordningen – bara ändrat ämbetets mandat och möjligheten att utöva ämbetet. Vilket ändå gör att i praktiken förändras vår ämbetssyn. Detta utan att vi formulerar om oss i något annat dokument än just i kyrkoordningen.
Alla organisationer som gör anspråk på att vara kyrkor och samfund har någon form av ämbetssyn utom vad jag förstår kväkarna (med reservation för att jag inte känner till alla samfund som gör anspråk på att vara kristna kyrkor och samfund).
Jag kommer inte att göra några hänvisningar eller fotnoteringar eller litteraturförteckning eftersom detta är ett försök till att klarlägga min syn.
Nog om detta, alltså en annan rubrik skulle kunna vara: Detta är den kristna kyrkans natur så som JAG uppfattar den.
Grunden för kyrkan och hjärtat finner vi i skärtorsdagsevangeliget “den sista måltiden” eller snarare den första nattvarden.
Här lägger Kristus grunden för kyrkan på ett mycket konkret sätt. Vi får ett uppdrag att förvalta. Något som vi ska göra i alla tider tills vår Herre kommer. Dess essens är mycket större och mycket mer allvarlig än vi kan förstå. Jesus förutspår sin förrädare och sina bröders synder under de senare timmarna. Vad som sen händer känner vi alla till mycket väl.
Denna händelse i evangelierna är Guds sätt att konsekrera kyrkan och göra henne till det sanningsvittne hon är och skall vara.
Vad har nu detta med biskopar, präster och diakoner att göra? Jo, vi får en ganska klar bild av det i apostlagärningarna.
De utvalda är nu ensamma och övergivna och mycket rädda. Judas Iskariot måste få en efterträdare och här är den första biskopsvigningen.
Snart har kyrkan vuxit så att biskoparna behöver assistenter ute i de olika distrikten. Detta blir präster och diakoner. Diakonerna är ordets förvaltare, framför allt evangeliets förvaltare. Av Gud uppenbarat genom kyrkan, bevarat av Biskopen och förkunnat av Diakonen. Prästen förvaltar uppdraget att handskas med det allra heligaste. Nämligen att fira mässan. Av Gud givet till det första biskopskollegiet och firat av hans (biskopens) präster. Kyrkohistoriskt så är detta en tid av utveckling och som jag har uppfattat det så är det mycket “trial and error” under en ganska lång tid i kyrkans begynnelse. Vilket är rätt naturligt.
Okej, men vad har det här med hur det är eller borde vara i dag? Jo, jag vill påstå att detta är grunden för kyrkan och det som ger kyrkan mandat att tala för Gud och utgöra hans verktyg på jorden.
Vad är det i detta som gör att biskoparna har tolkningsföreträde före mig som är lekman då?
Vad har t. ex. Hans-Erik Nordin + Biskop av Strängnäs som inte jag har eller kan få?
Jo genom Biskopsvigningen så har han automatiskt ansvarar inför vår Herre vad som förkunnas innanför hans stifts gränser. Har då inte prästen något ansvar? Jo samma ansvar som biskopen men bara för dem han förkunnar eller undervisar. Så ock diakonen. Vad får det för konsekvenser i övrigt? Biskoparna har, oavsett om de har delegerat alla beslut till politiker eller inte, det yttersta ansvaret för att Ordet blir rätt förkunnat i vår kyrka och att Sakramenten blir rätt förvaltade. Om en biskop tolkar skriften och traditionen fel och undervisar mig om detta så är det hans ansvar och han får stå för det den dagen han kommer till st Per.
Jag antar att som ämbetsbärare så måste man få friheten att inte bli underkänd. Om jag underkänner en biskop i ett av hans områden så måste jag under känna hans ämbetsutövning i allt. För jag kan inte bedöma vad som är rätt eller orätt i hans ämbetsutövning. Jag har inte heller rätt att ifrågasätta min biskop på det sättet att något av hans ämbetes utövande är rätt eller fel. Utan jag får föra en fråga på tal om han är villig att lyssna på mig. Är han inte det så är det jag som får snällt lyda eller gå till en annan biskop som jag kan lyda. Detta får konsekvenser som är mycket betungande i dessa tider. Där frågan om ämbetet blir mindre och mindre viktig för varje dag som går i Svkyrkan.
Detta leder indirekt till att kyrkan är mindre viktig.
Jag vill här göra klart att kvinnors varande eller icke varande som präster är en fråga för biskoparna och inte för mig eller oss som står under biskoparna. Varje gång någon präst firar mässan så gör denne det i kraft av biskopens mandat och skulle det vara så att en kvinna inte kan bli präst så är det inte mitt problem utan min biskop som hävdar att det går. Alltså blir frågan om kvinnors möjlighet att bli präster rätt ointressant. Men det är en fråga att diskutera och fundera kring, därför att Det ÄR en bit av den stora ämbetsfrågan.
Vad är det som utgör Successionen då (den apostoliska successionens)?
Vad är det som är så viktigt med den?
Jo det är det som garanterar för oss här och nu att biskopen, prästen eller diakonen har ett större ansvar för sakramenten och i lärofrågor.
Utan succession – inte något särskilt ansvar. Och det betyder att det blir ett större ansvar. Successionen är lika viktigt för kyrkan som fartygskaptenen är på sjön. Utan succession så kan vem som helst göra anspråk på att vara de som ska bestämma och att deras röst skall räknas. När man är på ett stort kryssningsfartyg med låt oss säga 500 passagerare och ingen besättning så kan säkert dessa 500 hitta ett sätt att få fartyget att gå i hamn någon stans tryggt och säkert men med all sannolikhet inte riktigt där målet är.
Successionen ser till att målet nås som är evigt liv för var och en av oss som tror. Om vi går mässan ber och läser vår bibel och sköter vårt arbete till Guds allt högre ära så är jag rätt säker på att Gud tar hand om oss och vår kyrka. Så att nu när det blåser mycket bistra vindar så kommer detta att ordna upp sig så småningom. Tack. Om jag nu har glömt något som jag med all sannolikhet har gjort så får jag snart tillfälle att korrigerat detta.
Läs också andra bloggar om: apostolsik succesion, Kyrkan, Svenska Kyrkan, tradition
Popularity: 1% [?]
