Fast Tube by Casper
Jag fick en fråga igår vad jag tyckte om vi skulle ha en rockmässa i vår församling. Och jag var lite dragande på det. Med lite reflekterande över detta så har jag kommit fram till att jag tycker nog som kardinalen gör. Det betyder inte att jag kommer sätta mig imot eller tala emot en sådan mässa i vår församling även om jag inte tycker att det är så bra eller roligt.
Där en mycket god vän kommenterade att han trodde att mina bibelkunskaper var dåliga då i mitt förra inlägg talade om Apg29 och de fins ju inte utan är namnet på en blog som jag bland annat kommenterade.
Dagen.se tar upp den om talade Romersk Katolska prästen som setts omfamna och kyssa en kvinna på en strand i USA troligtvis Miami, Florida. Bloggen apg29 och passar på att få det till att Romerska Katolska kyrkan far med irläror när man förbjuder ”folk att gifta sig”.
Det första jag vill säga är att det är beklagligt att den populära prästen inte kunde hålla fingrarna i styr om den nu är så att han har en relation till kvinnan han är fotograferade med. Alla Präster i Katolska kyrkan visste kravet när de valde att bli präster, att bejaka det kalle de har fått. Det är alltså inget som har kommit som en överraskning för någon präst att alla sexuella relationer är synd och förbjudet för en rommersk katolsk präst.
Min slutsats är alltså att det är prästen som har gjortbort sig inte tvärt om.
Är Celibatet något som inte kommer från Gud, Apg29, (författaren till bloggen är pingstvän) argumenterar för det, Föga förvånade att pingstvännen i det här fallet inte har förstått bättre. Gud kallar oss till olika uppgifter, kyrkan sätter upp ordningen för dessa uppgifter, och det betyder att jag är inte kan inte vara kallad till att vara Romersk Katolsk präst utan att vara kallad till celibatet, även om jag inte sedan klarar av celibatslöftet så har jag ändå den kallelsen efter som det är ett av kraven för att bli präst i den romerska katolska kyrkan.
Att påstå något annat är inte bara fel utan helt enkelt dumt, korkat och idiotiskt. För att argumentera på det viset så har nu Apg29 accepterat homovigslar efter som han använder formuleringen ”förbjuda folk att gifta sig” ingen distinktion med vem och med vad. Han antar alltså att något är underförstå och självklart. Och det han antar är ur sann biblisk mening fel. Paulus uppmanar folk att leva i Celibat och därför kan det inte vara en irlära.
Det är lätt att ha åsikter om sin nästas organisation utan att ta ut bjälken ur sitt eget öga. Jag är som ni vet om ni läste min predikan från i Söndag inte fel fri eller perfekt. Nå jag blir upprörd på alla som lägger sig i något som de inte har andlig mognad att ha en adekvat åsikt om. Vi får helt enkelt lita på Gud i de sammanhang vi inte förstår.
Det är inte en lätt väg att gå men jag vet av egen erfarenhet att celibatet för präster är en god och va Gud given ordning. Om inte annat så för att skydda prästfamiljen. Hustrun/mannen och barnen.
Jag är prästbarn och jag är son till en utmärkt präst som utan tvekan har en klar kallese till att vara präst i Kristi kyrka men det är något som familjen alltid får betala. Prästfamiljen måste alltså också acceptera det faktum att prästen är just präst. För att vara en god präst är att finas till för sin församling, det fins inte tid att också sköta sina relationer till familjen.
Jag har hört att det fins argument för att präster som är gifta har också en skyldighet mot sin familj och det är sant, men Kyrkan och familjen måste alltid komma i första hand. Och därför är en gift prästs familj också en del av dennes kallelse och försakelsen av familjen eller de förpliktelser prästfamiljen har är alltså något som familjen i överrikt måste acceptera och också är kallade till..
Nå som ni nu har förstå så är jag för ett införande av celibat för alla präster/pastorer på ett plan. Men jag vet också att det inte är praktiskt möjligt och jag på intet sätt otacksam mot min egen barndom eller min fars val att låt sig bejaka den kallelse till ämbete han har. Utan detta är bara ett kalt konstaterade att det är så det är och det är så det ser ut i de flesta prästfamiljer.
Jag är rätt tacksam för min fars position i kyrkan och samhället för det har öppnat möjligheter för mig och gett mig möten men spännande och intressant människor som jag aldrig skulle få träffa annars. och jag har kanske inte världens bästa relation till min far. Men den relationen är nu mera en 2 vägs relation, alltså inte bara min fars ansvar utan också mitt ansvar. Så jag kan inte skylla det som är dåligt i vår relation på min far eller på det faktum att han är präst.
Jag skulle heller inte vilja vara ofödd. Vilket gör att jag har något form av moment 22 i mitt sätt att se på prästerskapet. Det är helt enkelt inte upp till den enskilde prästen om han ska vara gift eller inte.
Nåd och frid från Gud vår Fader, Herren Jesus Kristus och den helige Ande vare med er alla!
Växa i tro är temat och dagens tema är ett viktigt tema för oss kristna. Du och jag som har bekänt oss som kristna måste ha en vilja och en längtan att växa i tro. Nu kan den där längtan formuleras och/eller ta sig i utryck på olika sätt.
Episteln idag är en av mina favoriter. För här sammanfattar epistelförfataren hela evangeliet på ett par korta meningar. Han liksom plockar ner hela budskapet från Kristus Jesus till ett mycket starkt koncentrat som får konsekvenser eller rättare sagt borde få konsekvenser i ditt och mitt liv. Det är ett budskap om nåd och förståelse och tolerans som predikas i dagens epistel.
Växa i tro är inte något du eller jag kan göra på engen hand. Att vara kristen är att tillhöra och vara aktiv i sin församling. Det är genom församlingen vi växer i tro.
Här får du och jag plats så länge vi har en vilja och längtan att växa i tro. Fokus handlar om att vi ska älska varandra. Inte att vi ska bli älskade av varandra. Alltså fokus på att ge i stället för att få. Fokus på att vissa sin in nästa den kärlek du har fått av Gud.
Och jag vet att här vi vår församling så råder inte det fokuset!!! Men tappa inte modet för att jag säger det. Vi är inte ensamma eller sämre någon annan församling. Vi har helt enkelt något att jobba på.
Jag måste säga att idag är jag måste jag säga att det är inte lätt att tala om Kärlken från Gud efter som sedan jag kom hit så har mitt liv kantrats av små små motstånd som att några tycker att klockorna vi andvänder vid nattvarden stör mer än de gör nytta och jag fick/har känslan att man tycker att det är mitt fel och någon stannade hemma under påskhelgen efter att jag enligt utsago tog för stor plats under skärtorsdagsmässan. Jag vet inte vem det var bara att det var någon. Jag vet inte om jag är överkänslig men det jag i dag bär inom mig är en känsla av att jag skymmer Kristus mer än jag är ett redsakp här för att Kristus ska bli tydlig.
Men det handlar inte om mig och vad jag känner, jag bara konstaterar att det är svårt för mig att fokusera på det som är väsentligt. För jag ska ju enligt texten fokusera på att älska er och inte på att bli älskad men det är inte lätt idag.
Men varför tar jag upp vad jag känner och upplever? Jo just därför jag vill påvisa problemet som vi människor har. Vi blir alltid färgade av vad vi känner och även när mitt uppdrag är ett predika Guds ord och utlägga texten. Jesus Kristus dog för dina och mina synder. För att vi ska förlåteslse för våra synder. Vi måste alltså vara vakna på vad som är problem i våra liv och försöka ändra på dem så att vi kommer tillrätta med dessa.
I ett annat sammanhang så jag fins, så fins det ett uttryck som heter lev låt leva. Som är en rubrik jag skull kunna använda på denna söndag utifrån epistelstexten.
Problematiken är den att vi alla missar/vill inte se våra enga problem utan gärna fokuserar på någon annas problem. Lev låt leva. Jag har faktiskt inte med att göra hur du lever ditt liv eller varför du gör som du gör. Jag måste helt enkelt strunta idet. Du kan ha dina skäl. Även om jag inte förstår dem eller äns skulle kunna förstå dem.
Gemnskapen i församlingen måste handla om ömsesidig respekt och att vi inte bevakar våra revir. Efter som vi inte har fått några revir utan vi har ett uppdrag som kristna och det är att tjäna varandra och finnas där för vår nästa.
Har vi en plan om enget förväkligande så missar vi målet. Att bevaka det som är vårat är det samma som att stänga dörren till Kristus för vi vet aldrig när Gud har valt att agera och hur han agerar. Min väg handlar om att står till tjänst. Och inte som en idol. Det är aldrig jag som är Centrum för vår gemnskap även om jag har ibland får ha en central roll.. Utan det fins bara ett Centrum och utan det centrum har jag inte någon mening alls med mitt liv.
Centrum har ett namn och med det namnet kommer det nya möjligheter och det händer alltid saker i närhet av det namnet.
Har ni listat ut vad det namnet är? Allt handlar om honom och tjänadet.. Det som vill vara störts bland er ska vara den andres tjänare. Denna väg är inte lätt att gå efter som vi hela tiden blir färgade av våra känslor och oföreäter.
Någon sår dig och du är av banan efter som det absorberar alla dina tankar och ditt fokus blir på din smärta och Jesus blekan och hamnar i ett hör av ditt liv. Precis som när jag skulle författa denna predikan. Mitt fokus hanade på dessa händelser jag tog upp i början och inte i Centrum för vårt gemnsam liv. Så fort jag låter Kristus kliva in i mitt livs centrum försvinner också behovet av att bli rättvist behandlad av min omgivning.. Han är den som läker alla sår..
Men får nu inte tolka det jag säger som att vi inte får bli arga eller besvikan på människor. Det är klart vi får. Våra känslor är ju som en tyck utgämnare.. Men vi måste erkänna de känslor vi bär på inför oss själva för att kunna överlämna dem i Kristi händer så att vi konstuktivt kan leva i hans Ljus. Att förneka eller undertrycka sina känslor är livsfarligt för känslan ettsar sig fast i kroppen och ger oss liksom utslag av sådant vi inte kan hantera och det blir svårare att hantera denna känsla och den leder oss så småning om fel. Nej då är det alltså bätter att erkänna en känsla och låta det ta den tid det tar att läka de sår som känslar hanterar..
och det kan ta tid. Jag vet med mig själv att det fins människor som jag har svårt att tala med. Men jag låter bli efter som jag blir elak och orättvis mot de personerna och de har inte gjort sig förtjänt av det. Utan det handlar om mig och min känsla av att vara kränkt osv osv.. Vilket som i det här fallet jag tänker på i mitt liv faktist inte är sant utan bara ett hjärnspöket som hemsöker mig när jag träffar och tvigas konfronteras av de människorna. Så poängen är att jag bär ansvaret för hur jag känner och hur jag hanterar mina känslor. Och det kan ingen annan vara ansvarig för. Och med fokus på kristus så har vi alla verktyg vi behöver för att lära oss att handtera dessa känslor..
läs Episteln igen.
Ära vara Fadern och Sonen och Den helige Anden
Så som
Vi har Jesusfilm festival och jag har fått ett nytt bloggerktyg. Så att jag kan blogga under filmen som heter ”vägen till betlehem”. En trevlig film!
– Post From My iPhone
En god vän har börjat blogga! Yrsomi. Det är en av mina vänner som jag är glad och tacksam över att ha. Det ska bli spännade att flölja yrsomi i bloggesvären.
Kvällen var som vanligt här hem. jag satt här framför datorn för att producerar något till morgondagens radion sänning. Jag vicar (det är en ordlek på engelska) igen för min kyrkoherde. Jag tycker det är rolig att få ha dessa tillfällen i När radion. Men jag vet att min kyrkoherde är bättre på det än jag.
Och jag blev på vinkad på Facebook av min vän som berättade att bloggen var startad. Ett av hennes inlägg är fick jag en sån där flachback av våra fikasamtal. Jag siterar:
Vi tillber inga läraor och ingen from idé. Vi är ett folk på vandring i tro på livets Gud. Så sjöng vi i dagens högmässa från psalm 743. Jag tycker så mycket om de textraderna, för de är befriande och sätter fingret på något viktigt. Att det inte är lärosatserna som är det viktigaste för Guds folk, utan det är en tro och en gemensam riktning som gör oss till ett folk, till Guds barn
Hade detta sagts i ett av våra samtal så hade ritualen varit att jag harklade mig.. och min vän skulle avbryta sig och säga något i stil med ” Gustaf, jag vet att du inte håller med mig! men…!” Och så hade resten av vännens inlägg kommit. Men ni får surfa dit för att läsa resten. Det är bra inlägget alltså. Och när hon var klar så hade jag sagt något i still med i sak har ju hymnversen rätt men och andra sidan… Och så hade mina djupa tankar om läran och kyrkan i stort tagit plats och vi hade diskuterat det en stund och tillsammans hade vi vandrat i det trygga lärans och de fromma idéernas land. Där jag känner mig trygg.. Jag vet vad som är rätt och fel utifrån vår tradition och har rätt go koll på sådant. Men när vi talar om den levande Guden som vi inte kan klä i ord utan att förminska så blir det otryckt och ostabilt. Efter som det kräver förändring av mitt liv och ständigt söka det som är gott. Jag är helt enkelt rädd. Men vem är inte rädd inför den levande Guden… I lärarens och predikantens roll känner jag mig rätt väl hemma i. Men jag häpnas inför varje gång jag står i Abonen eller predikstolen över det stora stora ansvar och förtroende jag har fått både av min församling och av Gud att stå där att säga något som kanske kan öppna ögonen för någons förstållse av den heliga skrift.
Ett stort stort uppdrag har vi predikanter. Och min väns och mina diskussioner håller mig på den trygga svären. Även om vi inte delar alla uppfattningar i ämnena vi diskuterar så har jag stor respekt och jag beundrar min vän mycket. Att dessa samtal är i en tyrg svär betyder inte att de är opersonliga. För det ligger nog inte för någon av oss att vara opersonliga.
Nå ja förlåt mig det svamel. Det här var ett försök att tala om att jag tycker det är roligt att min vän har börjat blogga ..
Kram och Välkommen i gänget Yrsomi!
I dag är temat ”Vägen till Livet” jag kan tänka mig att det ni assoicerar till en del andra texter än dessa vi just har hört.
Som:
Jeusus sade: Jag är vägen sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.
Och det fins fler exempel på vad Nya testamentet visar på vad vägen är.
Vägen till livet är ingen annan än Han som allt i vår religion kretsar kring. Nämligen Jesus Kristus.
Det handlar alltså om att han lovar dig och mig att vi är inbjudna på denna resa till livet.
Och på temat resa har vi alla en lång rad associationer. I princip händer det alltid något på en resa som inte hör till planen i bland bra i bland dåligt. Alla resor handlar om 2 saker själva resandet alltså delen som består av transport och äventyr och sedan målet för resan. Hela bibeln är fyld av reseskildringar, i princip alla handlar om resande på olika sätt. Resande och relationer till Gud och medmänniskor handlar den heliga skrift om.
Men vad behöver man ha med sig på resan?
Identitets handlingar kan vara bra att ha (din personliga tro på Jesus Kristus)
Kläder förstås (dop dräkten).
Något att läsa när tillfälle ges.
Ett öppet sinne och mod för att resan inte följer dina egna planer (kallelse).
Gott resesällskap (församlingen).
Måltider (Nattvarden).
Fikastunder (mötet med andra människor)
raster för att vila (bön och enskilda samtal med Gud)
Karta (Bibel och regelverk)
Kompass (kyrkans tolkning och bibelstudier)
Biljetter till resan förstås.. (dopet)
Kommer ni på fler saker jag har glömt?
Nå nu är det ju så att de flesta av oss glömmer något när vi ska ut på resa.
Hur många av er har den här bilden av era liv? Nå varit inte rädda alla kan inte ha samma bild språk! Upp med en hand. Räcker inte du upp handen så vittnar det bara om att du inte har/eller delar min bild av resan.. Då är min fråga till dig som inte räckte upp handen förstår du min bild?
Vad som händer just nu är att vår kyrkas ledning (Kyrkomöte Ärkebiskop med flerar i ledningen) håller på att rita om vår karta och måla om kompass rosen så att de stämmer bättre överens med hur vi människor faktiskt lever idag. Inte hur vi borde leva utan hur vi lever.
Det roliga är ju att vi människor är som vi är.
Vi följer ju inte kartan eller kompassen som vi borde bara för att vi har den utan vi är bångstyriga och tror att vi hittar själva.
Och ärligt talat ska vi rita om kartan så stämmer den inte överens med verkligheten. Det är det som är problemet. När vi stöter på ett berg på vägen som vi går på och vi vill kolla lite på kartan för att vi ska kunna hitta den bästa vägen runt berget så fins berget inte med på den nya kartan efter som man inte ville ha med berget för det skulle vara för jobbigt för folk att se berget.. Berget får inte bli en stötesten.
Ex för några år sedan stötte jag på en undersökning om skam och skullde känslor hos kvinnor som hade valt att göra abort. Enligt denna undersökning så drabbades nästan 75% av skam och skuld känslor. De som inte gjorde hade alla gjort abort flera gånger. I vår kyrka så tycker biskopsmötet och våra högre ledare att abort inte är en synd. Alltså är det fel på dessa 75% efter som dom upplever något som de intes ska göra. Hade vår kyrka nu tyckt att det är synd att göra abort så hade vi också haft hjälpmedel för att göra sig kvitt med skulldkänslan och möjlighet att hjälpa dessa kvinnor att leva ett gott liv med sitt val. Men nu så har vi bara möjligheten att visa dem på dörren och säga att det är inte något hon behöver tänka eller känna efter som det inte är en synd.
Så lika med skilsmässa eller sex utan för äktenskapet.
Vi har dessa normer ned ärvda i våra själar men vår kyrka predikar inte längre förlåtese för de missgärningar vi har begått utan predikar ett evangelium som dina missgärningar inte längre är några missgärningar. Och hur ska du då bli befriad från din skuld som Jesus lovade? Jag bara frågar.
Jag vet inte hur det nya evangeliet ska fungera som förlösare och som upprättelse för dig och mig när vi har gjort bort oss och begått misstag.
Förstår ni min poäng? Att budskapet med synd handlar om att vi gör saker som stör oss och vårt fokus på Gud och gör oss mer självömkande, det drar oss från Gud.
Och om dessa som inte lider av sin synd? Vill dom leva med Gud så lider dem av sin synd och de andra behöver ju inte fundera över det överhuvudtaget efter som budskapet om frälsning och löftet från Kristus i Johannes 3:16 är till oss som tror. Det är altlså till oss budskapet om synd och upprättelse är till för. De andra får inte löftet från Kristus förens de har om vänt sig och tror.
Vi behöver vår karta intakt för att kunna leva våra liv som kristna. Det är alltså inte vi som avgör hur kartan ser ut utan det är den samlade erfarenheten av kartbilden.. Alltså kyrkans samlade erfarenhet och det är inte något som vi kan ändra på efter som då ligger inte vägen där Kristus har lagt den.
Dagens tema borde kanske borde vara rumpnissarnas söndag. Vet ni alla vad rumpnissar är?
Det är en grupp/ras underlig varelser från Astrid Lindgrens värld ”Ronja rövardotter”.
Ett litet folk på ca 2 decimeter höga som var mycket frågvisa och talade en udda dialekt.
”Vafö gör di på detta viset?”
I dag låter lärjungarna och apostlarna som rumpnissar.. Vafö göra han på detta viset? Vad menarhan osv osv… Hmmm meningen var nu att ni skulle skratta… Bara för att jag talar om heliga ting betyder det inte att skrattet är förbjudet.. Snarare tvärt om. Den här söndagen har haft namnet ”Jubelat” på latin som betyder lov sång vilket det goda skrattet faktist är. När vi har rolig och Gud roar oss hela tiden. Dels med sina fantastiska karaktärsdrag som skriften potreterar dessa ganska alldagliga personer som följde Jesus..
Dagens episteltext handlar om lov sång och om gärningar som i vår traditon blivit nästa fult att tala om. Vi ska göra gott mot varandra för att vår omgivning som inte är kristna ska känna igen oss som Jesus lärjungar.
Det är så typiskt att vi alltid blir upprörda över att någon vi känner får gå. Vi vet ju hur bra någon är. Efter som vi har träffat personen eller sätt personen i tv eller kanske till och med varit med på en Gudstjänst.
Nu råkar jag veta varför Värnamos kyrkopolitiker har valt att sparka honom och jag tycker att det är rätt.
Om inte annat för honom själv. Han har vid ett flertal tillfällen fått erbjudanden om lösningar på ett problem som han har konsekvent tackat nej till. Och med en informationen så måste jag säga Tragiskt att det var tvunget att gå så långt men nödvändigt för alla inblandade parter.
Läs artikeln i Dagen.
Äntligen någon ledare inom Svensk Kyrkan som vågar stå upp för den Kristna Tron. Vi behöver fler biskopar som vågar göra det. Läs hans Krönika och begrunda den!
Ta den till dig. Njut av den där andas Guds närhet och Sanning.
