Tankar om kristen tro…

I dag ska jag undervisa om änglar för barn mellan 4-13 år och jag vet inte vad jag ska säga.
Jag tror att jag ska berätta om när jag så två änglar i badkaret hemma när i Örebro när jag var 12- 13 år gammal.
Men jag vet inte än.. Jag har liten om ingen erfarenhet av änglar. Men det ska bli spännade.

Bloggar etiketter: änglar, undervisning

I dag är det är tystnadens kultur på tapeten. Aftonbladet skrev en artikel igår. Naturligtvis väcker den känslor, en präst som sexuellt utsätter en flika i konfirmandgruppen för trakasserier, skickar snuskiga sms, självproducerad nakenfilm, listan kan göras lång.

Lite längre fram i artikeln kommer det fram att det är i Stockholmsstift (SvK) som detta har ägt rum. Nå det bekräftar bara min bild av Stockholmsstift (SvK), som ett stift där den moraliska traditionen liknar Sodom och Gomora (moral etisk berättelse från GT).
Domkapitlet i Stockholm avvisar konfirmandens anmälan med att film och epost inte kan ses som bevis.

Detta upprör självfallet många, inklusive mig själv, men på POSKs blog skriver man. Jag tycker i stort det är rätt och riktigt det som skrivs av Carina Etander Rimborg, men det som fick mig att reagera idag var det twitter meddelande om inlägget: ‘Brott ska anmälas! Bryt tystnadens kultur!’ . Dyslektiker som jag är så läste jag tystnadspliktens kultur ska brytas. Nå hon fick min uppmärksamhet för att jag inte kan läsa och stava som andra.
Och när jag läste hennes bloggpost måste jag ju läsa vidare.

Och hittills har jag inte läst något som är upprörande utan alla har en politiskt korrekt uppfattning om att alla som utnyttjar sin ställning som präster/andliga ledare osv osv måste anmälas.
”So far so good”, men problemet liger inte där, om vi anmäler eller inte. Problemet är att det fins präster som utnyttjar sin ställning. Och om vi är noggranna i vår analys av Svk så märker vi nog att problemet är att Svk inte ställer några andra moraliska krav än det som sägs i prästlöftena vid vigning.
Det som sägs är att prästen måste levas så att Gud, kyrkan blir ärad och leva oklanderligt. Det är bra! Men om man inte vet vad som är oklanderligt så kan man inte leva oklanderligt.

I Dagen säger Ärkebiskop Anders Wejryd att ‘Kyrkans ansvar är att stå på de utsattas sida.’
Inte något konstigt i det häller, men som sagt problemet kvarstår.
Fler skrivbenter bloggar och tänker om detta:
Seglorasmedja
Jacob Sunnliden
Angelica Karlsson

Fortfarande förbryllande tycker jag att ingen slår huvudet på spiken. Tala om det som är det riktiga problemet!!
Som jag ser det så är det här ett problem som bottnar i att SvK inte har någon moral eller etik som är annan än samhällets. Allt handlar om hur vi ställer oss som kristna i förhållande till Gud och hans ord!
1958 gjordes det en grundläggande och svår ändra filosofisk felgrundat beslut när man bestämde sig för att införa kvinnliga präster. Man använde ord som jämställdhet orsak för att detta skulle göras. Man frågade sig varför kan inte kvinnor göra jobbet som präster? Vilket är frågor som i sig kan anföras i frågor om rättigheter. Att vara präst är ingen rättighet, det kan aldrig vara det häller. Min slutsats är att SvK började orientera sig utifrån människan i centrum. Vår rätt att ställa krav på Gud. Även om det inte var det man ville säga så är det konsekvensen det argument som man anförde. Det resulterar i att mer och mer förskjutning åt moralisk dekadens är möjlig.
Svk talar mer och mer om ‘mina behov’, snart ändrades äktenskapet och blev något annat än det bibeln talar om. Synd är vad jag bestämmer och Gud förlåter allt så jag är alltid saved. På 70-talet så blev skilsmässorna vanligare och vanligare bland präster. Självklart blir det allt några konservativa motståndare upprörda. Men efter effektiv bearbetning började man inom SvK finna sig denna livsstil som säger att om jag har lovat att älska någon i nöd och lust tills döden skiljer oss åt så är det inget jag behöver hålla inte häller som präst. Så mitt ja är inte ett ja utan alltid ett kanske. Det betyder att ingen kan lita på någon och då blir vi alltid ensamma och kyrkan kan inte vara den som står på de utsattas sida.

Sedan fortsätter det bara utför. Den vägen vill vi inte gå in på. Men vi är redan där, är vi beredda att göra bot och ändra oss? Är vi beredda att säga till Jesus att vi som grupp har misslyckats med att vara trogen Honom som gav oss livet? Är vi beredda att om vända oss själva? Återvända till Gud?

Jag är rädd för att många inte är det, och är man inte det så fins det tyvärr ingen frälsning. Helt enkelt vill du inte ställa dig under Kristus och lyda honom så är du utanför, detta är den bibliska läran och så det är enkelt.
Gud älskar dig oavsett vad du har gjort eller gör, men Gud säger inte att det är okej att göra vad som helst. Kraven för att få vara med är små. Men vill man inte gå med på dem så har man sagt ‘Nej, Tack Gud!’ och då har man också ställt sig utanför Guds nåd.

Om jag nu upprör dig så låt mig ändå förklara hur det hänger ihop så som jag förstår det. Guds nåd strålar över världen som Solens ljus, och vill du stå i solljuset och känna värmen och få fin färg, så måste du göra så som Gud, genom Kristus och apostlarna lärt oss är rätt och fel.
Allt annat är gissningar och förhoppningar och säkert en del också sant, men vi vet inte det. Vi vet vad Gud vill enligt uppenbarelsen genom Bibeln och hur kyrkan genom år tusende har förvaltat detta. Alltså fins det bara än sak att göra. Och det är att gå tillbaka till det vi känner till.
Om SvK gjorde det så skulle det också lösningen på problemet i med dessa präster som inte klarar av att hålla sig till lagen. För då fins det ingen anledning att dölja det som är fel. Den enda gången det skulle vara möjligt är när man är rädd om sitt anseende och rädd för att inte stå för att kyrkan är automatiskt inperfekt då det handlar om att vi är människor som är delar av henne.
Det handlar inte om att moralisera eller att säga att allt är fel. Utan det handlar om att sätta Gud och Kristus i Centrum och hans vilja inte min! Att vara del av den Sanna Kristna Kyrkan handlar om att vilja låta Gud styra mitt liv och sätta min egen vilja åtsidan och stå upp för det som Gud vill.
Om något sedan anklagar mig för att vara dubbelmoralist efter som jag inte heller klarar av att leva så som Gud vill i alla lägen, jag ger efter för mina impulser och jag vill massa saker som inte Gud vill, och jag gör dem också. Men det är ju det nåden handlar om. Stå upp för det som är sant, gör det Gud vill och om du faller och gör något som inte är i enlighet med Guds vilja, erkänn det ångra dig (äkta i djupet av ditt hjärta) bekänn din synd. Försök ändra ditt beteende och tankemönster så att du inte faller för samma frestelse igen och igen. Detta är inte dubbelmoral.
Dubblemoral är att ändra mina etiska värderingar efter vad jag gör och kräva att min etik ska stämma överens med mina gärningar.
Men dubblemoral är också att inte försöka ändra mina gärningar efter min etik/moral.

Nå nu får det vara bra för denna gång. Gå med Gud!

Bloggar etiketter: dubbelmoral, etik, kyrkan, moral, präster, sexuella trakaserier

….vara tyst.. så Jag bloggar igen. Det är lite roligt att blogga. Hoppas att ni fins kvar i etern… Men det är ju så att jag har bloggat på eget webhotell, som jag tycker börjar blir för långsamt det går nästan inte att vänta på att sidorna ska hoppa fram.. Så jag byter till blogspot.com, troligt vis är det bara tillfälligt men det betyder att du som följer den här bloggen via rss måste använda följande RSS. Självklart kommer jag att peka om domänen så att adressen till bloggen är den samma… www.gsm.liturgi.se

Bloggar etiketter: avslut, början, igen

Bön är centralt i en kristen människas liv! Gud är en lyssnare, mottagare, sändare, budskapet om allas lika värde ligger i skapelses vagga. Ingen människa oavsett livsstil tillhörighet, sexualitet, ras, färg osv osv är budskapet från Gud Fadern, förtydligat i Kristus hans son. Detta blir tydligt i gemenskapen kring Kristus ikonen i Vadstena klosterkyrka.

Bloggar etiketter: bön, gemenskap, taizé

Romerska katolska kyrkan utreder sina egna präster. Konstigt att inte låta en oberoende utredare utreda fallen. Hur ska vi kunna lita på en organisation som säger sig vara den som har hela Sanningen när det hela tiden kommer nya mänskliga missbruk av den makt Romerska katolska kyrkan har.

Jag förvånas över har kalt kyrkan agerar och hur kan man säga sig förvalta den absoluta sanningen när man inte kan hantera sanningen. Ett en präst som är i livet, visserligen så gammal att han inte längre har några permanenta uppdrag, bedöms som skyldig. En sådan man ska inte vara präst. Men Biskop Anders väljer att inte gå vidare då offret inte vill. Konstigt tycker jag.. Då förvaltar man inte sanningen utan man bevarar sanningen utan förvaltarskap.

Samma kyrka har på sina utträddesblanketter en blänkare om att man nu utträder ur kyrkan och därför ställer sig utan för frälsningen som bara fins i Kristis kyrka. Vad är sant? Hur kan Romerska katolska kyrkan ha så hög svansföring när man inte når upp till det enkla att ta hand om de som är skadade och drabbade av henne.

Romerska Katolska kyrkan har visat sig vara en sköka bland andra skökor..

romerska katolska kyrkan måste tagga ner, höga ideal i en kyrka är inte fel. Men när man inte kan leva upp till dessa måste ödmjukheten komma.. och konstatera att det fins fel och brister i kyrkan och därför inte är den ende förvaltaren av den absoluta sanningen. Frälsningen inte fås av att tillhöra en världslig organisation. Utan den fås genom dopet och tron på Kristus Jesus och den längtat till Kristus varje kristen måste ha i sitt hjärta.

Libera, konservativ, traditionalist, bibelsprängd, liturgifreek, osv. är etiketter som placerar oss i olika fack. Men facket avgör inte vad min tro och mitt hjärta säger. Men det är det som är avgörande för frälsningen. Det ser vi i berättelsen om rövarna som kors fästes med Kristus… Att förvalta sanningen måste handla om att leva i ljuset och inte dölja något varse det är positivt eller negativt.. och det betyder att utreda dessa frågor själv vittnar om att det är en eller flera hundar begravna.

Läs mer på SvD.

Läs också andra bloggar om: Biskopen, döma, Jesus, osanning, Personligt, Romerska Katolska Kyrkan, Skandal

Bloggar etiketter: biskopen, döma, jesus, personligt, politik, romerska katolska kyrkan, skandal

Jag har länge sökt efter en gemenskap som går över teologiska och kyrkopolitiska gränser efter som vi alla lever i olika delar av gränslandet. Livet med Kristus förutsätter gemenskap på djupet, hjärta till hjärta, själ till själ.

I den typen av gemnskap går det inte att dra gränsen vid något fack som högkyrklig, lågkyrklig, evanglikal, liberal eller konservativ osv osv. Djupet handlar om att möta sin skapare och frälsare tillsammans. Det kan vi bara göra i miljöer där skapelsen står i centrum för mötet med varandra. Sådan gemenskaper brukar språket vara överflödigt.

Kärleken och respekten för var och en av oss blir naturlig för vi är älskade och sedda utan urskillning. Titlar, social status osv osv spelar ingen roll.

Vi som är skapade till Guds avbild måste också se varandra just så. Min syster och min bror är det därför jag är en del av skapelsen. Inte därför vi delar samma åsikter eller samma bakrund.

Just så är det på PC. Guds kärlek flödar över och blir påtaglig.

Bloggar etiketter: personligt, vittnesbörd

Jag har just sett en film Preacher gav mig 97 minuter av tårar.

Den handlar om Pastor Amstrong Cane som kommit hem till sin pappas kyrka efter att ha avtjänat 15 år i fänglse för mord. Och nu genom sin tjänst möter mäniskorna där de är i området.

Den Gud Amstrong Cane tjänar vill jag tjäna med den oförvanskade förtrösta på honom som förlåter alla Synder och använder oss alla till det som är bra för hans flock.

Gud gör mig till ett redskap för ditt rike!

Amen!

Nu har det gått rätt länge sedan jag skrev ca 2 månader. Och min växande känsla är att jag har inte något mer att tillföra i den kyrkliga debatten. Jag bor på en ort där jag inte känner mig välkommen tillhör en kyrka vars urkunder förfalskas. Det är inte många som tycks förstå vad som står på spel i vår kyrka. En stor massa verkar tycka det är mysigt med dessa förändringar som innebär att du och jag yterst blir ensamma och utan hopp.

Gemenskapen i Kristus är nu mera bara gemenskapen i kafferepet/kyrkaffet. Resultatet är att min plats vid bordet som Jesus givit mig inte fins kvar i Svenska Kyrkan.

Min fråga är vart ska man gå för att möta Kristus sådan han är när människor inte är beredda att låta sig genomsyras av hans kärlek på allvar.

Som ni hör/läser är min ton lika ledsen/bitter som vanligt.. Min röst fyls inte av envaglium. Vilket min röst borde göra. Efter som det vi alla behöver höra. Därför kära läsare, så slutar jag skriva på min blogg på obestämdtid. Om du är en av mina RSS läsare så kanske du får ett inlägg då och då.. men då är det bonusmatrial.

Det fins röster som gör detta bättre än jag.

Men en ska måste jag påpeka, och det är att jag inte tål dubbelmoral i still med de som i kör kritiserade mig för att sparka på en som ligger när jag talade om vad jag tyckte att Biskop Sven av Växjö borde drabbas av.. När det sen var avgjort var det flera som av de som kritiserade mig för mitt tydliga ställningstagande börja stämma upp i en kör som smutskastade biskopen. Det var inte jag som sparkade på en som ligger..

Så till Biskop Sven önskar jag nu Guds rikaste välsningser och lyckönskan till hans nya förvärv.

Pax från mig som inte orkar mer.

Gustaf

Bloggar etiketter: biskopen, förtröstan, framtid, kyrkan, personligt, politik

Jag har för ett pardagar sedan tagit avsked av min ingifta morbror. Mycket kan sägas om honom men jag hittar inte ordboken så jag finner rätt ord för att ge honom den minnesruna som han är värld.

Han var en ordens man, journalist, kyrkopolitiker, pappa, farbror, morbror, morfar, farfar, bror och vän. Men det jag mins ett busfrö som pysslade med söta Practical Jokes. Som hemma hos mormor och morfar fans det en byrå som hade fina keramik gubbar som min morbror alltid vred ett halvt varv på. När han blev sjuk så märkte jag det på att figurerna inte blev vridna på. Mina kusiners far.. sorgen är blandad med lättnad. Kampen är över. Det är en konstig känsla när sorg och lättnad blandas,

Det blir som en när man blandar rött och blått. Det blir en ny nyans, vår familj har drabbats av sorg igen. Och jag, jag är som förstoppad. Jag vill gråta så jag kan få kanten på min känsla att mattas. Precis som en glasskärva som får ligga i på havsbotten en tid. Den försvinner inte av att jag gråter, men den blir formad och mjukare och går att leva med.

Problemet med sorg är att varje gång sorgen översköljer mig, när någon någon förlorat livet så är det som att plocka upp en ny skärva glas med skarpa kanter. Det som händer samtidigt är att kanterna på de gamla skärvorna. Men jag kan inte gråta. De personer som har stått mig närmast som jag har förlorat har alla dött i någon form av cancer.

Vägen jag går genom sorgens dal är via sentimentala teveserier som IR, Trauma, House och Greys Anatomy och jag ser en säsong i taget. Jag väljer ut de avsnitt som just handlar om cancer och förlust. Jag gråter och gråter, 45 min i streck. Kanterna på mina skärvor blir lite lite mindre skarpa.

Banden till de av min familj som är kvar blir tajtare och samtidigt jobbigare att bära. Hur kan jag inte förklara.

Men en ska är säker jag älskar min familj och jag önskar att jag hade förmågan att dela min smärta med dem, men den förmågan har jag aldrig haft, jag har alltid varit den soloflygande planeten i utkanten av solsystemet inte för att jag vill och inte för att någon av familjen har velat att jag skulle vara utanför.

Utan helt enkelt för att jag är för självupptagen för att förstå eller kunna ta emot mina närmastes kärlek och vänskap.

Bloggar etiketter: hopp, personligt, sorg, vittnesbörd